Självförtroendet fick sig en liten törn under O-ringen. Trots att jag bestämt mig för att de lopp jag sprang bara skulle vara bra träningar och inget annat. Jag ville inte ladda upp inför dem, mer än jag laddar sista timmarna innan ett helt vanligt högintensivt pass. Men ändå har jag så svårt att acceptera det när jag står där på startlinjen. Då vill perfektionisten i mig att allt ska göras så bra det någonsin går. Men det går inte att prestera på sitt yttersta när man inte förberett sig för det. Här är det alltså något i mig som krockar. Resultatet blev att jag var besviken på mig själv över dåligt genomförda lopp utan att ha gett mig själv chansen att göra dem bra. Dumt. Jag fick visserligen ett riktigt bra medeldistanslopp med mig under den veckan. Rätt förberedelser, rätt inställning, uppvärmningsprocedur, genomförande, fokus. Jag lät mig inte störas av alla de andra runt mig på fjället, som jag gjorde alldeles för mycket de andra dagarna, jag var i min bubbla, fokuserade på det jag kunde påverka och inget annat. Ett bra genrep inför VM. Men pannkakan som blev av fjärde etappens lopp skuggade den fina känslan som jag skapat på medeldistansen. Bommarna jag gjorde på fjället både första och fjärde etappen ville inte riktigt släppa. Logiska argument, som uteblivna förberedelser och ovana vid terrängtypen, hjälpte inte riktigt.
Kroppen var sliten efter en vecka med många bra pass och lite mer backar än vänligt. Jag åkte hem och fick några lugnare dagar med återhämtning. Så var det dags för intervaller igen på tisdagen, och det gick fort. Kroppen kändes stark och jag kunde pressa på hårt. Fick upp pulsen riktigt högt och jag var så nöjd efteråt.
OL-intervaller på torsdagen med klubben. Den tuffa terrängen gjorde att känslan var att det gick långsamt. Men tekniken fungerade och när jag på sista intervallen startade ihop med killarna insåg jag att det inte var något fel alls på farten. Ytterligare ett pass med go känsla in på kontot och den där osäkerhetskänslan som gnagt efter O-ringen blev svagare och svagare.
Jag tog en lugn helg på landstället ute i skärgården. Samlade energi till de sista tuffa träningsdagarna som skulle inleda nästa vecka. Efter helgen stod ett intervallblock på 4 dagar på planen. Ett högintensivt pass per dag, och så lite styrka, löpskolning, spänst och återhämtningspass på det. Har nog aldrig sprungit så fort som jag gjort på dessa intervallpass. Kroppen har verkligen svarat och träningen jag gjort senaste åren mot att bli snabbare på hårt underlag har gett effekt. Det är så härligt att känna. För några år sedan var det otänkbart att jag skulle springa långa intervaller på 4 min/km, den här veckan har det varit standard. Utomhus, med backar, motvind och ibland bara mot och med mig själv. Det om något höjer mitt självförtroende. Jag vet att min träningsplan fungerar och ger effekt. Jag vet att formen är på väg och det gör att jag till 100% kan fokusera på orienteringen under mitt lopp på VM. Lättare sagt än gjort, men med en bra känsla fysiskt in mot mästerskapet blir det betydligt lättare.
Så här beskrev jag mina dagar i intervallblocket på Instagram:
Karta från torsdagens medeldistans.
