HeaderAD

Det sitter i huvudet

 

 

Mont Blanc och Chamonix - mental träning vintern 2012

Mont Blanc och Chamonix – mental träning vintern 2012

Efter att jag bestämt mig för UTMB fanns det tid att träna rent fysiskt båda längre sträckor, mycket backar och givetvis också styrka, men det räcker inte…det är i huvudet det sitter. Det gäller att tro på att det är möjligt, att ha målbilden klar att man kommer att klara det. Försöka känna känslan hur det kommer kännas när man kommer i mål, att lita på sig själv och den förmåga man har, att veta att det alltid finns lite mer att ge, att man faktiskt klarar otroligt mycket mer än man först kan tro. Men hur tränar man huvudet?

Jag hade minst 2 år på mig och det blev 3 innan jag var på plats så det fanns tid att träna även mentalt. En av de viktigaste sakerna, känner jag nu efteråt, var att tappa respekten för distansen, lära sig att det inte är så omöjligt att springa 17 mil. Det hade säkert varit otroligt svårt att lära sig på egen hand, men med det gäng vi blivit i klubben och i de allt vidare ultralöparkretsar man började umgås så kändes det mer och mer naturligt, det ÄR inte konstigt att springa 17 mil, inte ens i bergen.

Jag minns känslan när jag sprang mitt första 100 miles lopp på TEC för att samla kvalpoäng till UTMB. Efter 7-8 mil hade jag en rejäl svacka och började tro att det inte skulle gå att fullfölja. Bekymrade mig om hur det då skulle gå att få kvalpoäng, det fanns ju inga andra lopp i närheten under året, men insåg det knäppa i tanken, kommer jag inte runt här har jag ju inte på UTMB att göra. Det var bara att bita ihop och efter ett tag kom jag ur svackan och så småningom i mål. Poängen var räddad och nästan ännu viktigare, känslan att det var genomförbart fanns nu.

Det gällde att tappa respekten för bergen och lära känna dom också. Vintern innan den tänkta UTMB starten var vi på skidsemester i alperna, det passade då perfekt att välja Chamonix. Känna in atmosfären och de häftiga bergen runt stan. Åka runt med skidor där vi skulle springa. På UTMB 1,5 år senare, i gryningen på väg mot Courmayeur, kändes det plötsligt lite som på hemmaplan när man kände igen sig och man fick mentalt massor med energi för en ny dag och andra halvan av banan.

Det är ju lite svårt med berg i Västerås, svårt att tappa respekten för utmanande stigar. När jag inte fick plats i lottningen första gången passade jag på att åka till Schweiz en helg för ett annat tufft bergslopp, Trail Ticino. Det byggde ännu mera på självförtroendet hur man funkar i bergen och vad som är utmaningarna. Gav också bra känsla för hur fort, eller långsamt, det går så man kunde planera ett  ”körschema” inför UTMB. Det är många cut-off tider runt banan som det gäller att klara, att ha tillräckligt med marginal men inte gå ut för hårt. Väldigt svårt att planera om man inte har sprungit i liknande förhållanden innan.

Kroppen var tränad och huvudet var tränat, det var snart dags för start.

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X