HeaderAD

Så mycket tankar

Det blir ju av förklarliga själ mycket gravidsnack nu. Det är liksom det som upptar mitt liv till största delen just nu och nu när man hamnat i v.35 så snurrar det än mer i skallen. Ibland dyker nästan en panikkänsla upp: nej, jag vill inte! Jag kan inte det här! Ni får ta tillbaka henne! Jag kommer klanta mig!    Det varvat med den lite mer återkommande och vanligare tanken: kom nu! Jag vill kunna ta på dig!   Men för att kunna ta på henne så är det ett rätt så stort moment kvar kan man säga. Hon ska födas ut först. Det är ju jättekul det här med att förberda sig genom att handla diverse saker och fundera på namn etc, men allt detta leder ju också till FÖRLOSSNINGEN. Jag är ganska så känd för att vara lugn och jag tycker nog att jag ändå än så länge har behållt det, men tankar har jag. Uj uj. Men det är ju också meningen att vi ska. För i dagens samhälle, här i Sverige, så har vi mycket att säga till om när det kommer till våra förlossningar. Vi kan komma med önskemål ang. plats- hemma eller på bb. Vi kan komma med önskemål ang. vilken ställning vi vill föda i, vilken typ av smärtlindring vi vill ha och lite till. Vi har helt enkelt kommit en jäkla bit. Att föda är inte nödvändigtvist ett spel med döden.    Så hur tänker jag? Jag har länge känt, och känner än att kan jag klara mig på andningen med inslag av lustgas så blir det bra. Här kommer många redan erfarna kvinnor småle lite och lägga huvudet på sne och låta mig leva i min ” fantasivärld ”, eller så fnyser de till lite och menar att jag inte fattar vad FÖDA innebär. Men låt mig förklara lite. För det första; jag är inte enda kvinnan med den inställningen. Jag kommer kanske ändra mig när det väl gäller. Vi är alla olika och ingen är bättre eller sämre. Jag tror INTE att föda inte gör ont. Jag menar inte att angripa någon personligen genom att försöka klara mig utan epidural. Jag är mer än väl insatt i att detta kommer göra ont och jag kan inte föreställa mig den smärtan. Det här är en situation då våra kroppar vet och kan 1000 gånger mer än vad våra hjärnor kan ta in. Jag fick höra att bäckenbotten/benet/gången kommer vidgas 300%. Min hjärna hör det, den noterar det men den kan inte för allt i världen förstå det eller föreställa sig det. Mitt bäcken däremot har jobbat mot det målet sedan dag ett och kommer inte ge upp förrän ungen är ute och jag kan pusta ut.  Så där är en anledning till mina tankar runt smärtlindring. Det kommer göra ont och min kropp vet bäst i detta läge så det bästa jag kan göra är att ta det jävligt lugnt och försöka som fan att lyssna på den. Om vi ska vara lite gammelmodiga så kan vi ju till och med vara kassa och säga att det är det här jag är till för, det är det här den kvinnliga kroppen är gjord för.  En ytterligare anledning till att jag vill försöka på det här sättet är att jag tror ( inbillar mig ? ) att jag har en rätt hög smärttröskel. Jag har redan erfarenhet av diverse kroppsrelaterade smärtor då mental närvaro och lugn har varit viktigt. Detta skulle dock sätta allt på prov men då kommer vi till en anledning till; jag ser fram emot detta pga det mentala prov det innebär. Det här måste ju vara något av det mest påfrestande test vi kvinnor kan gå igenom psykiskt. Alla som fött har sagt det; de känner sig oslagbara. Nu klarar de allt! Med de sagt vill jag inte förminska er som går igenom ett kejsarsnitt. Ni har lyckats med att skapa och bära ett barn och det är fan i mig ett 9 månaders psyktest så ni ska också må jävligt bra för det och vara stola mammor!

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X