Och då menar jag som arrangör, inte som löpare.
Jag tänker så här. Vi traillöpare springer i fantastisk natur dagarna i ända och är numera rätt så kräsna. Vi behöver springa våra lopp i en omgivning som är speciell och spektakulär på något sätt.
Den måste vara vacker, ljuvlig och lite mystiskt naturromantisk. Gärna tuff, besvärlig och utstuderat kuperad. Dessutom vara på en plats som bygden och landskapet är stolta över så att vi lockas att komma tillbaka och turista lite lugnare. Som trailarrangör måste du tillfredsställa ultralöparna som vill utmanas i distans och teknik samtidigt som de lite mer försiktiga halvmara-löparna minsann ska få något att bita i också. 10 km-deltagarna ska även de få smaka på det gottaste av lera, höjdmeter och hala spångar. Och en variant för de som vill tävla i lag. Mmm, inte lätt som du förstår...
Men idag sprang jag ett lopp som lyckats alldeles utmärkt med att få ihop alla de pusselbitarna, Bocksten TrailRun.
Bocksten TrailRun erbjuder tre distanser, 10 km, 22 km och ultralångt 44 km som är två varv på 22 km-banan. Man kan tycka att det är lite tråkigt med att springa två varv men på så vis kan vätskestationerna och supporten organiseras på bästa sätt. Dessutom är det enklare för publiken att se sina löpare flera gånger och det är ett efterlängtat avbrott för löparna att bli påhejade ofta. Tre löpare i lag kan också tävla tillsammans på 10 km och tiderna räknas då samman. ( Damernas tid x 0,88)
Det är en mycket fin natur, dessa stora, grönskimrande bokskogar. Lite granskog med blåbärsris och små bitar grusväg, men annars bara vacker bokskog med lövmjuka stigar. Stora leriga partier kring mossarna och såphala spångar, höjdmeter så att det räckte och den där lite mystiska känslan från Bockstensfyndet och de mossbevuxna gamla gravhögarna. De som sprang de längre distanserna kunde också se de närliggande sjöarna och läsa Bexells talande stenar med inristade kloka visdomsord.
Man blir lite lyckligare av att springa här i den sagolika skogen, och det som är extra fint är att stigarna i området är tydligt utmärkta och kan avnjutas året runt. Dagen efter sommar-trailloppen kan man även tävla i swimrun och det har också genomförts vinterlopp.
Funktionärerna är hjärtat i loppet, de skapar den smått högtidliga stämningen redan vid parkering och nummerlappsutdelning. Vi löpare känner oss välkomna och efterlängtade. Samtidigt som de ska vara vänliga, uppmuntrande, tålmodiga och glada, så ska de kunna svara på frågor och dämpa viss oro och nervositet. Heja energiskt på oss vid vätskestationerna och berömma allas prestationer vid målgång, ja det levererade dagens funktionärer.
Något som ligger utanför arrangörernas kontroll är ju vilka löpare som kommer, men kanske är vi trallöpare så naturligt sociala och glada för det blir ofta ett gott "tjöt" i skogen efter ett tag. Vi tjoar glatt överraskat när vi sjunker ner i leran till knäna och varnar löparna som kommer efter, vi hejar på någon lite långsammare löpare när vi försiktigt passerar på stigen och hejar tillbaka när någon stark rusar förbi oss. En smidig löpare som hojtade löptips åt sin kompis idag coachade omedvetet alla i sin närhet och gav oss extra energi, härligt!
Det enda som jag saknade var möjligheten att vara förberedd på bansträckningen innan loppet. Det fanns enkla kartor på loppets Facebooksida, men jag hade gärna kollat in tydligare kartor och höjdkurvor på hemsidan.
Tack Bocksten TrailRun för ett fantastiskt proffsigt arrangemang och de finaste banor för oss kräsna traillöpare!
