Efter ett lopp är jag fylld av tacksamhet och glädje. Tacksam över att det finns underbara, inspirerande människor som lägger kraft och tid på att ordna fina lopp och upplevelser för andra löpare. Tacksamhet över att leva i en tid och i ett land där jag kan springa fritt av lust. Tacksamhet över kroppen som står ut med att bära mig och tacksamhet till hjärtat som låter mig uppleva stora känslor.

Jag önskar att fler tog möjligheten att uppleva det fantastiska i ultratraillöpning. I förra helgen var det 11 kvinnor och 33 män som startade i Gotlands Ultra Marathon.

Jag tror inte att män är bättre rustade vare sig fysiskt eller psykiskt för att klara ultralöpning. Och med klara menar jag att ta sig i mål med en skön känsla av personlig seger och inte nödvändigtvis i form av en fantastisk snabb tid. Talar vi hastighet är många manliga löpare snabbare än de flesta kvinnliga löpare av fysiska orsaker, men om kriteriet för att klara ett lopp "bara" är att man går i mål lycklig, tror jag att många fler löpare skulle kunna uppskatta lång traillöpning.

Eller blir det ytterligare en företeelse som man ska vara duktig i? Ytterligare ett område i det moderna livet som man tror att man ska vara lyckad och perfekt i?

För mig handlar ultralöpning ingenting om att vara duktig, perfekt eller lyckad. Det handlar bara om att våga. Att använda löpningen till att stärka sig i kropp och själ. Att våga prova längre distanser. Att våga prova nya platser. Att våga kasta sig ut i något okänt, som det är att starta i ett ultralopp där du inte säkert vet utgången. Man försöker vara så väl förberedd som möjligt, men det är omöjligt att veta innan om det kommer att räcka.

Springer du en mil och tävlar för en bra tid vet du rätt säkert att du kommer i mål. Du hittar rätt väg. Du har kanske hundratals löpare runt dig. Du har vätskesupport regelbundet. Ditt enda fokus är att springa snabbt. Ansträngande, javisst! Men du har all din kraft riktad på en enda sak, att springa så snabbt du kan en bestämd mil.

För mig handlar ultratraillöpning om det motsatta. När jag startar är min målsättning bara att komma i mål, men jag kan inte vara säker på att det kommer att gå. Jag vet inte om jag kommer att hitta rätt väg. Därför vet jag inte riktigt hur långt jag kommer att springa, för jag har nästan alltid sprungit fel och därför längre distans än det var tänkt. Jag vet inte om jag kommer att vara ensam långa stunder eller ha sällskap. Jag vet inte om min energiplan stämmer och om jag har tillräckligt med vätska med mig. Jag vet kanske inte alls hur terrängen och naturen är och jag vet verkligen inte hur vädret kommer att påverka mig.

Vad vet jag egentligen?

Jag vet att jag är utlämnad till mig själv. Det är bara på grund av mig själv som jag kommer i mål. Det är bara jag själv som kan stärka mig, eller sänka mig. Det är bara i mig själv som jag kan hitta kraft och vilja att fortsätta framåt, och därför är det är så otroligt härligt att faktiskt komma i mål. Att jag hade tillräcklig styrka inom mig och att det bar mig hela vägen. Det känner jag tacksamhet för när jag korsar mållinjen. Många löpare var före mig, jag har inte sprungit fort eller utmärkt mig på något sätt under loppet, men det är helt oviktigt. Det enda som är viktigt är att jag kunde hitta kraft tillräckligt för att uppfylla min dröm. Jag vågade. Jag kämpade. Jag lyckades.

Jag tror att alla ultralöpare har en kamp inom sig under loppet. Det är inte lätt att springa ultra, inte ens för de snabba löparna. Vi har nog olika slags motstånd som ska besegras innan vi går i mål och innan vi kan känna oss nöjda, men i mål är vi alla vinnare över oss själva. Eller rättare sagt, med hjälp av oss själva.

Jag önskar att fler löpare, och gärna fler kvinnliga löpare, vågade prova lång traillöpning. Att vi kommer tillbaka till den ursprungliga känslan i löpningen som handlar om att transportera sig och att känna en befrielse i att hastighet och tider är ovidkommande. Därför gillar jag Idre Fjällmaratons slogan Känn dig oslagbar. För det är precis det traillöpningen ska handla om!

"Vi tycker att det är allas rätt att någon gång få känna sig oslagbar. Inte i förhållande till någon annan, utan i förhållande till dig själv. Oslagbar för att du uppnått något du inte trodde var möjligt. För att du vågat något du inte trodde du kunde. För att du tog dig ut i okända marker och vann. Vann över den där lilla rösten som sitter och säger att du inte kan." (från Idre Fjällmaratons hemsida.)

Naturligtvis kräver traillöpning och långa distanser träning och förberedelse, det är inte utan svett och hårt arbete du vinner över dig själv, med dig själv. Men börjar du nu kan du få uppleva den känslan i framtiden, kanske redan i augusti på just Idre Fjällmaraton.

Oslagbar. Härligt, eller hur?!

Det gäller bara att våga.