Vi som älskar traillöpning håller nog på med fler träningsformer i skogen. Många av oss gillar säkert även längdskidåkning, paddling, cykling och simning t ex, alltså fler sätt att av egen kraft förflytta sig i olika slags terräng med naturen som sparringpartner.

Jag kör min egen variant av Vasaloppstrippeln. Jag sprang Ultravasan 90 förra året (läs om min upplevelse här, och om förberedelsen inför loppet här), ska cykla Cykelvasan 90 i augusti och jag planerar att åka något av Vasaloppen till vintern. Gör man den riktiga Vasatrippeln utförs alla långa distanser av vasaloppen under ett och samma år, 32 personer gjorde det förra året och fler lär det nog bli i år.

Nu när våren är här har det blivit dags att öka träningen inför Cykelvasan. Jag behöver lägga in 2 pass mtb-cykling i veckan och öka träningen under sommaren. Lite synd att det tar tid från löpningen, men jag tänker samtidigt att det är bra för kroppen att få varierad uthållighetsträning och att intervallträning för bättre syreupptagning kan komma såväl från cykling som från löpning.

Cykla trail är inte samma upplevelse som att springa trail, det upptäckte jag snabbt. Där löpningen är meditation och energipåfyllnad är cyklingen för mig totalt fokus och utmattade muskler och hjärna. Jag måste stänga ute alla övriga tankar och bara vara i nuet – nästa sten, rot, trampa genom hela lerpölen, akta grenen, bromsa bara lite, försiktigt... Svävar tankarna i väg och koncentrationen bryts står jag snart på näsan i backen. Därför är cyklingen inte avkoppling för huvudet så som jag upplever att traillöpningen är, utan ett aktivt samarbete där kroppen och hjärnan hela tiden kommunicerar för att göra de bästa bedömningarna av hur jag ska tackla hinder i min väg.

I början av varje cykelpass är jag osäker och rädd för det mesta, större stenar, hala rötter och smala passager gör att jag stannar och hoppar mig fram med en fot i marken. Men allteftersom jag blir mer van och vågar lite mer för varje hinder jag klarar, ökar modet och jag märker att jag kan trampa mig igenom svårigheterna och att det är enklare att forcera hinder med fart. Ta sig uppåt och trampa hårt är lättare än att cykla nedför utan att få känslan att tippa framåt.

Själva trail-cyklingen är egentligen överkurs. Cykelvasan går till största delen på skogsväg, grus och några kilometer asfalt, så jag bör lägga mer tid på att cykla skogsvägar under långa träningspass, öva på att hålla tempot i uppförsbackar och att kunna släppa på nedför. Men just nu är det väldigt roligt att lära sig nya färdigheter och utmana mina rädslor!

Följ mig gärna i träning och löparglädje på instagram, trailbykidmark.