Tänk om jag aldrig kan springa igen? Hemska tanke! Någon gång ska det ju hända oss alla. Eller jag tänker mig att man kanske haltar sig fram halvspringande i 90-årsåldern med värk från alla kroppens leder, men ändå att man springer. Jag kan inte föreställa mig att inte springa mer än på länge. Men jag är lite orolig. Jag har inte sprungit på över 5 månader och tanken på att inte få springa i sommar gör mig deprimerad. Men så kommer det tyvärr bli. Sist jag hade ett långt uppehåll från löpningen accepterade jag det bättre. Jag hade löparknä hur länge som helst och trodde faktiskt aldrig att jag skulle springa en tävling igen. Kanske skulle jag klara av några kilometer. Men jag tog det ganska bra, det fanns annat jag kunde göra och träna. Tennis kunde jag t ex spela. Och efter något år kunde jag helt plötsligt springa 5 km igen och längre och längre. Nu vet jag inte riktigt vad jag kan träna och löpning är inte att tänka på.
För att strö ytterligare salt på såren så har våren kommit, tävlingssäsongen dragit igång och det är löpare överallt. Det går ju t o m att springa i kortbyxor. Perfekt löpväder! Man mår lite dåligt inombords när man ser människor springa när man själv inte kan – den känslan känner nog alla skadade igen. Ibland lurar jag mig själv och tänker att – herregud om alla de här människorna kan springa så kan väl jag också ge mig ut på en löptur – och glömmer att det fanns en anledning till att jag inte springer. Jag kan nästan ha snörat på mig löparskorna innan den där insikten kommer. Då blir jag lite ledsen… Dessutom tappar man ju den sociala biten– för oss löpare är det ju så mycket som kretsar kring just löpning.
Även om jag bara alternativtränat sedan förlossningen har jag antagligen tränat och gått för mycket och inte känt in kroppens signaler. För kroppen har inte blivit bättre utan istället sämre. Så nu blir det till att bara hålla igång ”för hälsan och humörets skull”. Cykling är det enda jag kan träna just nu så gäller att försöka lära sig tycka om det :-)
Det har ju bara gått tre månader, säger någon. Det kommer bli bättre. Men när? Den här ovissheten att inte veta när jag kan springa igen är värst. Kommer jag nånsin kunna springa det där fjällmaratonet eller den där vertikala kilometern? Njuta av stämningen på Midnattsloppet? Resa till avlägsna platser för att delta i lopp tillsammans med andra löpälskande människor? En röst inom mig säger att det där spelar väl ingen roll. Bara jag kan springa en liten, liten stund igen- på fjället, i bergen, i elljusspåret, ja var som helst – då är jag nöjd. Att få uppleva den känslan och lyckan igen, det vore något!
Jag vill ju bara springa!
Skadad har jag varit tidigare, men de flesta skador vet man ju ungefär hur lång läkperiod de har. Nu har jag ont, kanske inflammation, i symfysen och det kan ta ett halvår till ett år innan det blir bra eller – hemska tanke – flera år. Ingen vet.
Jag har tagit tag i problemet genom att gå till en PT (nu ska jag stärka upp mig inifrån är tanken) och bokat tid hos sjukgymnast, Men att fundera på när jag kan springa, det ska jag försöka lägga åt sidan.
Så jag kommer inte blogga om min egen löpning framöver men jag kommer fortsätta skriva om träning, hälsa och vetenskap relaterat till löpning!
Ha en fin löpardag alla ni lyllosar som kan springa! Glöm nu inte att uppskatta det! Även om det känns jobbigt och tungt, eller kanske speciellt då ;-)
