Tiden går rysligt fort när man har mycket att göra har jag märkt! Jag tyckte nyss vi var uppe i Dalarna och sprang Vasastafetten men det har redan hunnit gå två veckor sedan dess. För er som inte känner till Vasastafetten så gör jag gärna lite reklam för det! Man springer  helt enkelt Vasaloppssträckan (90 km) från Sälen till Mora uppdelat på 10 personer. Sträckorna är 5-15 km långa och av varierande terräng. I år var tredje året jag deltog och jag tycker det är ett grymt roligt arrangemang där man för en gångs skull inte tävlar individuellt och får lite teamkänsla. Just den sociala delen är väl egentligen huvudfokus och prestationen kommer i andra hand vilket kan vara väldigt skönt för omväxlings skull. I år deltog jag med klubben jag (tyvärr alldeles för sporadiskt) springer med sedan två år tillbaka, IF Linnéa från Södermalm. De har  en tradition av att springa Vasastafetten sedan en tid tillbaka och knappa tre lag fick vi ihop i år. I mixedklassen ska man har minst 3 tjejer (vilket jag tycker är fel, 5 st el åtminstone 4 borde det egentligen vara för att kallas mixed!). Eftersom tjejer oftast är långsammare än killar så brukar det bli dem som får ta de kortare sträckorna i ett toppat lag. Jag sprang den åttonde sträckan från Hökberg till Läde - en kort sträcka på 4,7 km. Den gick på mestadels skogsgrusväg och gick till och med nedför i början och sedan bara lättare kupering. Eftersom det är en väldigt utsträckt bana startar man oftast helt själv utan någon löpare att jaga eller som jagar tätt bakom. Man får en förvarning ungefär 5 min innan det är dags att starta. Jag hade en Solvikingtjej någon minut framför mig, men tyvärr för långt bort för att jag skulle se henne bra. Men det är gott om Ultravasanlöpare i spåret och en del hejar glatt på en (själv kan man knappt svara eftersom flåset står en upp i halsen!). En del ser rätt risiga ut vid det här laget (efter att ha sprungit över 7 imponerande mil!) medan några har pigga ben, oftast de som springer halva distansen. Vad som alltid konfunderar mig är dock varför en del bär med sig så mycket packning? Det är ju fullt av vätskekontroller längs banan så det blir ju bara en massa extra vikt. Nåväl, min egen prestation är jag väl sådär nöjd med. Formen är inte på topp men det finns helt förklarliga skäl till det så jag är inte orolig. Men jag hade såklart hoppats kunna springa lite fortare ändå! Jag har sprungit både den aktuella distansen och sträckan efter tidigare så jag har lite tider att jämföra med.

Jag som även åkt Öppet spår på skidor blir alltid fascinerad över att det ser så annorlunda ut utan snö, jag känner inte igen mig alls från hur det ser ut vintertid. Flera av sträckorna i stafetten har numera lite mer trailkaraktär. Tydligen har det klagats lite på att spåret tidigare har varit för lätt och därför har man lagt om några sträckor så det är mer spång, myr och småstigar. I åtminstone herrklassen brukar det alltid finnas ett sponsrat lag med elitlöpare och elitorienterare och orienterarna brukar så klart sättas på dessa sträckor :-)

En rolig och lite utmanande grej med Vasastafetten är logistiken. Folk ska lämnas och hämtas i olika bilar vid de olika växlingsstationerna och helst ska alla i laget sedan kunna sammanstråla och springa gemensamt in i mål. Kvällen före brukar ett avancerat schemas sättas ihop så att allt ska klaffa :-) Denna gång gick de faktiskt riktigt bra för oss med löpningen, vi kom in på strax under 7 timmar, kom trea i mixed-klassen och fick t o m pris! Eftersom jag hade stora problem med att hitta bilen jag skulle köra från Läde till målet i Mora hann jag inte riktigt springa med laget in i mål (det var för övrigt tre till som missade det) men jag såg målgången från sidan om. Tvåa i klassen kom för övrigt min gamla klubb från Göteborg – Solvikingarna – som också har Vasastafetten som en tradition. Det var kul att se lite välkända ansikten därifrån!

När man pratar om Vasastafetten får man verkligen inte glömma alla de som SJÄLVA springer hela sträckan på 90 km. När vi deltog för två år sedan och kom 4:a i mixed-klassen så tyckte vi att vi hade presterat ganska bra och alla tillhörde kategorin “någorlunda snabba” (dvs under 40 min på milen). Men trots detta så sprang Jonas Buud ändå snabbare ensam på de 9 milen än vad vårt lag gjorde – det är nästan ofattbart för mig! I år slog vi faktiskt herrvinnaren med en kvart eller så, vilket kändes skönt! Jag är lite osäker på om jag själv skulle vilja springa Ultravasan, jag kan inte föreställa mig att springa 90 km just nu, men om jag någon gång skulle göra det skulle jag nog vilja ha lite mer varierad terräng och utsikt med mer berg. Men man ska ju aldrig säga aldrig...

På söndag morgon, dagen efter loppet, brukar några morgonpigga själar ge sig iväg på en löptur. Jag är inte speciellt morgonpigg och inte min sambo David heller (som också var med och sprang). Men det blev en löptur fram och tillbaka från Gopshus till Hökberg för mig innan vi gav oss av hem – kul att kolla in en av sträckorna man inte sprang! David sprang något som heter “Bananbanan” vilket var lite längre och tydligen en extremt vacker bana som får blir ett måste vid nästa besök. Namnet bananbanan kommer av att den skyltas med bananer :-)