HeaderAD

Toppbestigning av Dom, 4545 m.ö.h.

Klockan är 02.00 och alarmet på telefonen meddelar att det är dags att stiga upp. I fyra timmar har jag försökt sova men bara lyckats halvdant. Har drömt hejvilt och vaknat ca en gång i timmen av djävulsk törst… Påminner mig själv om att en natts dålig sömn sällan brukar påverka prestationsförmågan, stiger upp med ljuset av telefonlampan för att inte väcka mina två kollegor och klär på mig så tyst jag bara kan. Ute är det redan 13 grader och stjärnklart. Nervositeten börjar infinna sig på riktigt nu.

02.30 försöker jag tugga i mig frukost tillsammans med alla andra gäster, däribland min vän Samuel som är bergsguide samt hans kund Andy. De två som varit så snälla och lovat släpa på en nybörjare som mig upp till toppen av Schweiz högsta berg… Inget konstigt alls.

En halvtimme senare är det trafikstockning i entrén på fjällstationen när vi alla försöker spänna på oss skorna och samla ihop allt material på världsrekordtid. Har jag med mig allt? Stegjärn – check. Sele – check. Varma kläder – check. Energi och dryck – check. Check check check. Sen bär vi av, tre förväntansfulla små myror marscherandes på led i ett gigantiskt landskap. Det enda ljuset kommer från pannlampornas sken. Vi vandrar i tystnad förutom några enstaka ”hur går det” för att kolla läget. Ska det verkligen gå så här långsamt, undrar jag. Samuel. som går först, säger till mig att det är viktigt att gå långsamt i början. Jo man tackar, men så HÄR långsamt?

Efter cirka 45 minuters vandring kommer vi upp till glaciären. Vi börjar korsa den utan stegjärnen på men snart blir det allt isigare. Så småningom tar vi på oss stegjärnen, selen, fäster repet i varandra och forsätter sedan uppåt – Samuel först, jag i mitten, Andy längst bak. Samuel ger mig en blixtsnabb glaciärutbildning på plats och förklarar för mig hur jag ska göra om någon av oss skulle råka ramla ned i en glaciärspricka. Pheuw.

Ett steg framför det andra, med gigantiska berg runt omkring mig men som jag i mörkret än så länge bara kan ana konturerna av. Längtar efter soluppgång och en fantastisk utsikt, vet redan nu att vi inte kunde valt en bättre dag för en toppbestigning.

Efter att vi korsat glaciären kommer vi fram till Festijoch, ruttens enda klätterparti som ska ta oss till andra sidan av berget där vägen upp till toppen fortsätter. Om jag är ovan att klättra i dagsljus, utomhus, så kan jag säga att det är en helt annan sak att klättra utomhus i mörker. Kanske tur att jag vid det här laget inte såg den höga stenväggen framför mig eller glaciären nedanför mig. Men med Samuel som guide gick klättringspartiet relativt fort och vi var klara på ca 20 minuter. Fick senare veta att vissa hade behövt 1.5 h eller mer för att ta sig över där…

Efter Festijoch återstår ”bara” en relativ längre vandring upp mot toppen. Jag är medveten om att detta inte är nån tävling, men tävlingsmänniskan i mig kan ändå inte låta bli att då och då kasta blickar bakåt för att se om någon börjar komma ikapp oss.Samma hjärnspöke kan inte heller för allt i världen förstå att det går så pass långsamt och att vi ändå ligger först…

Tre timmar efter start kan jag äntligen slå av ljuset på pannlampan och vi möts av den vackraste soluppgång jag någonsin skådat.

Sista biten upp till toppen kan beskrivas med tre ord: brant, kall och blåsig. Vid ett antal tillfällen faller jag omkull och tror att jag ska blåsa bort. Men förutom dessa små detaljer så är det hela förvånansvärt enkelt och rätt som det är står vi där, vid korset som visar att vi nått fram till toppen, först av alla den dagen.

Jag gjorde det. Vi gjorde det. Fem timmar av vandring, klättring, glaciärkorsning och noll tankar förutom att ta det ena steget framför det andra. Det är otroligt svårt för mig att inse, både där men även nu två dagar senare, att jag faktiskt lyckats bestiga Schweiz högsta berg, 4545 meter över havet. Min första topp nånsin dessutom. Det är fan helt sjukt. Hur hamnade jag här? Från att vara en osäker liten flicka från Uppsala till att vara en explorer i sin fulla bemärkelse, som inte kan få nog av livets alla äventyr och möjligheter.

Redan där på toppen av Dom hann jag börja fundera vad mitt nästa mål ska bli. Vilken topp ska bli den nästa?Omringad av runt 30-40 berg 4000 m öh är to do-listan minst sagt lång att checka av. Jag suktar redan efter att få lära mig mer, bli bättre på klättring och att ta mig an alla dessa berg. Att ta ett steg efter det andra, fokusera framåt och uppåt, utan några andra tankar, bara leva i nuet. Det är det jag är bäst på och det är det jag tänker fortsätta göra så länge jag lever. Jag har blivit smittad av den mytomspunna bergsbestigarfebern och ett nytt kapitel i mitt liv har bara börjat.

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X