HeaderAD

En hel massa racerapporter eller vårens strapatser

Kebnekaise, sydtoppen sedd från nordtoppen.

Kebnekaise, sydtoppen sedd från nordtoppen.

 

Nu är det väldigt snart dags för mig att ge mig av norrut mot Kebnekaise och det reser ju vissa frågetecken, av vilka det kanske största är följande: Vad behövs i packningen fram till och med september?! Ett litet mått självkännedom säger mig att det verkar osannolikt att jag ska glömma något löpningsrelaterat, men att risken nog är större att jag kommer sakna någon annan viktig ägodel innan sommaren är över. Trots detta känns det superspännande att det äntligen är dags, och jag är otroligt förväntansfull.
Jag tänkte att det skulle passa bra nu innan avfärd att skriva en sammanfattning av våren som har gått, jag har tävlat mer än vanligt och vill dela med mig av några höjdpunkter.

 

”Vårsäsongen” drog för min del igång i början av mars, då var det skidalpinism som gällde och först ut var Hammarbybacken 2H i Stockholm, vilket även var mitt livs första skidalpina tävling. Jag gjorde mina första höjdmetrar på turskidor i december och fastnade direkt, så det var spännande att så kort tid efter det börja tävla!

Men vad är skidalpinism då? Jag lovade i mitt förra inlägg att förklara mer senare, och nu är det dags. Jag förstår att många redan känner till detta, men gissningsvis finns det andra som liksom jag är uppväxta lite längre ifrån fjäll och skidkultur så jag förklarar ändå.
Väldigt kortfattat kan man säga att skidalpinism som sport innebär topptur som tävlingsform. Lite mindre kortfattat kan man säga att det handlar om att tävla både uppför och nedför fjället eller backen; för att gå upp fäster man stighudar under skidorna och ställer in pjäxor och bindningar så att tån sitter fast men hälen är lös och kan då utan problem gå upp mot ganska brant lutning, för att sedan åka ner tar man av stighudarna för att istället få bra glid, och spänner fast hälen så att man kan åka som med vanlig slalomutrustning.
En tävling kan då gå ut på att göra detta så snabbt som möjligt, antingen längs en bana runt ett större område i fjällen, eller i brist på fjäll varv på varv i en och samma backe.

Så, åter till Hammarbybacken, där det alltså handlade om en varvtävling. Målet var helt enkelt att hinna med så många gånger upp och ner som möjligt under två timmar. Startfältet var oväntat stort och väldigt blandat, det åktes på allt från tunga telemarklagg till de lättaste racemodellerna, och flera riktigt duktiga åkare fanns med bland de startande, bla. Magnus Jensen, Patrik Nordin och Erika Borgström, så det var bara att försöka hänga på från starten. Himla jobbigt blev det, och en del fippel i växlingarna, men när de två timmarna hade gått hade jag hunnit med 20 varv i backen och gled in på en delad tredje plats, klart över förväntan för debuten!

Foto: Lennart Östman

 

Ytterligare två skidalpina tävlingar blev det, först King/Queen of Sixpack i Storulvån, och sedan det häftigaste Sverige har att erbjuda, nämligen Keb Classic!
Keb Classic var inte en tävling jag hade planerat att köra, jag tänkte att jag skulle behöva ta denna vinter för att komma in i sporten och sedan kanske våga mig på den nästa år, men när jag väl hade kört de första tävlingarna kunde jag inte låta bli. Jag hade till och med sådan tur att Keb Classic gick av stapeln helgen efter att jag var på jobbintervju på Kebnekaise fjällstation, så jag stannade kvar efter intervjun och tränade och fick chansen att testa delar av banan. Jag insåg snabbt att det var ett klokt beslut, terrängen var bitvis mycket mer alpin och exponerad än jag var van vid, och vissa åk var riktigt branta. Jag har visserligen åkt utför en hel del men klättringsmoment, firning och glaciärfärdsel var nytt, så det kändes bra att få de extra dagarna innan tävlingen.
Keb Classic-helgen började med en solosprint i Luossavaarabacken i Kiruna, ett kort men fasansfullt intensivt race, blodsmak i munnen och flimmer framför ögonen redan efter halva första stigningen, men jag kände mig stark, höll i bra och tog en tredjeplats bakom Erik Sifvert och Patrik Lindgren.
Själva huvudtävlingen Keb Classic är ett tvådagars Grand Course-lopp i och kring Kebnekaisemassivet. Var och en av dagarna innehöll ca 20 km åkning på kartan och ca 2300 höjdmeter med årets bana, första dagen var det masstart och andra dagen jaktstart. Man tävlar i par och jag bildade lag med Matti Saapunki, vi hade inte träffats innan eller hunnit träna ihop och med det i åtanke tycker jag att vi körde på bra även om vi förmodligen tappade mycket på grund av orutin. I slutändan blev det en åttondeplats, och en enorm mersmak och längtan till nästa vinter!

Foto: Robin Andersson / Matti Rapila

 

Efter all den där skidåkningen hade det plötsligt blivit vår när jag kom ner till Stockholm igen, och det var bara en vecka till årets första traillopp, Åda Wild Boar race som gick av stapeln nära Trosa söder om Stockholm. Jag sprang 22 km-klassen, två varv på en superfin men väldigt krävande och teknisk bana om 11 km, troligen hade arrangörerna lyckats klämma in varenda höjdmeter i hela skogen på den! 😉 Jag hade ingen kontakt med andra herrlöpare men på första varvet låg jag och supersnabba Jennifer Asp och drog om vartannat innan jag i början på andra varvet kunde dra ifrån lite och springa resten själv. En femteplats blev det och en kanonupplevelse, Åda Wild Boar rekommenderas varmt till alla som gillar trail!

Helgen därefter var det dags för en helt annan sorts ”traillopp”, Salomons nya koncept CityTrail. Eftersom jag är ambassadör för Salomon Running blev jag tillsammans med flera andra likasinnade inbjuden till detta lopp vilket bidrog till en väldigt skön gemenskapskänsla före start, och det blev en kanonkul dag trots regn, snö och hagel. Banan bestod av 14 km knixig och kuperad stadslöpning i Stockholm med start och mål i Kungsträdgården, likheterna med traillöpning var förvånansvärt många för att vara mitt i stan även om underlaget var ett annat, och perfekt för hårdkörning i mina nya S-Lab Sonic (som ingår i CityTrailkonceptet). En tiondeplats i ett lite tuffare startfält kändes som ett gott tecken.

Foto: Karin Ellström

Sedan rullade det på med tävlingar följande helger, Växjöloppet halvmaraton, Lidingöloppet Ultra 50 km och Göteborgsvarvet. Inför Göteborgsvarvet fick jag delta i något jag på förhand nog aldrig hade gissat att jag skulle vara med i, nämligen StafettVarvet. 5 sträckor om 3,7 km på gångvägar i Slottsskogen i Göteborg, i femmannalag. Jag fick frågan om att vara med i ett av två lag från Mighty Sport som jag också är ambassadör för och tyckte det lät kul att köra något ovant. Mighty Sport har en serie med energiprodukter och kosttillskott (min favorit är deras Gel Cherry som jag nästan alltid har med på mina pass), och sponsrar flera väldigt duktiga medeldistanslöpare, maratonlöpare och triatleter, så det var ingen dålig laguppställning jag hade hamnat i vilket gjorde mig lite nervös. Det visade sig dock att det inte var några problem, och det var oväntat kul att springa kort och snabbt. Dessutom var det en väldig folkfest, det var nog närmare 800 lag med och väldigt mycket folk. Att det sedan blev en andraplats i herrklassen gjorde inte saken värre!

Foto: DECA Text&Bild

 

Ja mina vänner, det här blev ju lite längre än vad jag hade tänkt, det är roligt att skriva och framförallt när det handlar som sånt här! Dock är det lätt att fastna i en uppradning av distanser och placeringar, vilket jag i och för sig tycker är lite intressant men det är egentligen inte det som är anledningen till att jag springer. Nästa inlägg kommer från Kebnekaise och då ska det väl bli mindre sådant.

Tack för denna gång!

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X