OJ! Nu var det visst väldigt länge sedan jag fick ner något i skrift här, men nu känner jag att det är dags igen! Jag vill ju tro att jag inte har skrivit något för att det inte hänt så mycket sedan sist, men vid en snabb tillbakablick visar det sig direkt att det helt enkelt inte är sant. Kanske tappar man bara fokus på vissa saker ibland, och jag tror att resultatet blir som bäst om jag går på känsla snarare än på rutin, i alla fall när det gäller att skriva.
Till viss del stämmer det att det inte hänt så mycket under hösten, om vi talar om löpning vilket ju är det vi i första hand är intresserade av här. Det har rullat på bra med träning och blivit en riktigt skaplig träningsvolym, bra variation och roliga pass (även mindre roliga pass såklart, men ni vet hur det är ;) ), men som alltid när det lugnar ner sig på tävlingsfronten tycker jag att det är skönt att varva ner lite och köra mer på känsla även i detta.
En tävling blev det dock ändå, efter en jobbkurs i Jämtlandsfjällen passade jag på att springa Åre Trail. Start och mål var på Åre torg, banan mätte ungefär 23,5 km och hade allt som krävdes för en tuff och fin förmiddag. Tyvärr måste jag nog erkänna att min nedvarvning för hösten redan hade kommit en god bit på väg och jag var inte alls särskilt taggad på race, så med tveksam inställning och morgontrött huvud blev det rätt bråttom till start, frukosten blev två bananer på parkeringen och sen bar det iväg uppåt berget. Det var en hel del stigning till att börja med, men det kändes fint efter säsongen som gått, vad som däremot ställde till det var lera, myr och att jag tokbommade med näring och vätska under första halvan. Det var inte förrän jag på tillbakavägen mot Åre vinglade fram med kallvatten i skorna och huvudet någon annan stans som jag kom ihåg att trycka i mig lite gel, och när jag väl gjort det kunde jag efter en liten stund plocka upp farten igen och göra en skaplig avslutning (Gel är häftigt tycker jag, jag vet inget annat som kan få mig att slå om och komma tillbaka lika fort. Min favorit är MightySport Gel Cherry, supergod och vegansk. :) ). Att denna ytterst tveksamma insats sedan skulle räcka till en tredjeplats i loppet kändes där och då fullkomligt orimligt, men såklart roligt eftersom en pallplats var något jag siktat på under säsongen!
Såhär innan nyåret är det ju många som summerar och skriver krönikor, och till en början tänkte jag inte vara sämre. Men som ni säkert har märkt är jag ganska förtjust i att skriva racerapporter (hade egentligen inte tänkt skriva om Åre Trail, men se hur det gick), så risken är överhängande att jag mest skulle upprepa sådant jag redan skrivit om.
Så istället tänkte jag att det skulle få handla om något som intresserat mig i år, som jag tror att vissa känner igen och som jag har diskuterat med flera vänner, nämligen detta: Hur snabbt det går att förändra sin bild av vad som är ett ”vanligt pass” när man byter miljö.
Det har sin grund i att jag med flera (fjällkollegor) slagits av tanken att det egentligen känns ganska orimligt att betrakta en tur upp på Kebnekaises sydtopp eller någon liknande tur som en bra runda att springa efter jobbet om man slutar lite tidigt! Umgås man mest med likasinnade är det ju kanske inte konstigt att sådant inte känns som en stor sak, men samtidigt finns vetskapen om att detta är något som folk kanske har tränat hela året för, som de lägger sina semesterdagar på och som man av förståeliga skäl kan bli helt knäckt av om det visar sig vara för tufft. Jag älskar att röra mig snabbt i bergsmiljö, att ha den möjligheten och förmågan är fantastiskt, men jag kan ibland tänka att när komfortzonen blir större blir det färre turer som blir riktiga äventyr, och till alla som glor som att de sett ett UFO när det blir omsprungna vill jag avsluta med att säga: Jag fattar! ;)