Att bo och jobba i Lapplandsfjällen alltså, vilken grej! Det har gått några veckor sedan jag kom hit nu, och ända sen starten har det känts som en riktig fullträff. Vi är ungefär 60 personer som jobbar på Kebnekaise fjällstation under sommarsäsongen, och det är riktigt härligt gäng som har samlats här uppe. Det finns en väldig samlad erfarenhet och kunskap om löpning, klättring, skidåkning, friluftsliv och en massa annat, och många som är både duktiga och intresserade av att ge sig ut på olika äventyr och turer, så man behöver inte sitta still en sekund mer än man vill!
Att vara vaktmästare är nytt för mig men det har visat sig vara ett riktigt roligt jobb med mycket variation. Vi är tre vaktmästare, och bättre kollegor än Niklas och Simon kunde jag nog inte fått!
Och ja, löpningen är suverän! Det är svårslaget att snöra på sig skorna utanför dörren och sedan få välja fritt bland fina, tekniska stigar, branta fjällsidor, häftig scrambling, snöfält och imponerande toppar precis runt hörnet. Fjällstationen är en jättebra utgångspunkt för alla möjliga sorters löpturer, och om man är ledig lite längre finns det flera mysiga fjällstugor inom ”långpassavstånd”.
De här mäktiga omgivningarna har tvingat mig att ompröva några gamla sanningar som gällt längre söderut, till exempel kan jag inte längre hävda att sexminuterstempo alltid är långsamt, ibland är det fullkomligt ohållbart snabbt! Kanske behöver jag inte stoppa klockan så fort jag står stilla en stund, och självklart måste man sakta ner och gå ibland. Jag är säker på att de här insikterna är av godo, gör det lättare att behålla glädjen i löpningen och ger en mer harmonisk känsla. Och lite ödmjukhet har ju ingen dött av!
Något annat jag har fått ompröva är synen på min egen förmåga, i både positiv och negativ bemärkelse. Jag har alltid sett mig själv som en relativt stark uppförslöpare, vilket väl i och för sig fortfarande är sant, men det är en enorm skillnad mellan att vara stark i en backe på 50 höjdmeter och en på 500 höjdmeter eller mer, vilket jag fick lära mig den hårda vägen under Keb Classic fjällmaraton på midsommarafton. Jag var mycket väl medveten om att jag riskerade att gå mig stum uppför om jag inte var försiktig, men ändå gick jag rakt i fenomenale Erik Sifverts fälla i första rejäla stigningen, vilket jag sedan fick sota för i resterande tre mil av loppet! Den tävlingen gick till sist bra ändå, men läxan därifrån har jag tagit med mig i träningen inför nästa lopp i sommar, Eiger Ultra Trail. Där blir det 101 km löpning och 6700 höjdmeter stigning i de Schweiziska alperna, så det är inte läge att fuska med backträningen! Med detta i åtanke har jag sedan midsommar haft stort fokus på stigning och klättring snarare än fart, och har loggat mina hittills hårdaste pass både i höjd och i tid. Detta har känts oväntat bra, vilket är jättekul nu när Eiger Ultra Trail närmar sig!
Njut av sommaren till nästa gång, det tänker jag göra!
