Hoppsan. Jag ”råkade” anmäla mig till Fjällmaraton Sälen. Det blir första gången jag springer en hel mara i terrängen på tävling. Jag gör gärna träningspass med distansen och njuter av det, men då låter jag det ta tid. Stannar och äter lunch för att sedan röra mig vidare. Jag har alltid tänkt att jag inte har vad det krävs för att jag ska kunna genomföra en fjällmara på tävling och vara nöjd med resultatet. Det tänker jag fortfarande. Men nu är det tydligen dags att knuffa undan de tankarna.
Jag bestämde mig bara för någon dag sedan. Jag är allt annat än förberedd. Visserligen var jag på fötterna mycket när vi var i Italien, långa dagar, många höjdmeter. Men att mosa sig igenom en mara så där i ett svep med nummerlapp på magen – det är ju något helt annat.
Jag var så pepp och glad när jag kom hem från Italien, men av någon anledning har jag sprungit mindre än vanligt de senaste veckorna. Inte ett enda långpass har jag gjort. Skulle gjort ett förra helgen, men mellan sonens fotbollsmatcher, städning, målning av fasad, tömma garage m.m. så försvann tiden, och kanske även lusten, för långpass just då. Så långpasset i skogen blev ett mellanmjölkspass i hemmaspåret istället. Kosten – ja, den har sett ut som det ibland gör när man helt tappar greppet i post-semesterfasen (säger jag samtidigt som jag borstar bort chips från mungipan). Sömnen – men kom igen, hur svårt är det att se till att sova tillräckligt?! Jättesvårt tydligen! Kvällarna är ljusa, tvätthögen snart högre än högsta punkten i Västmanland (vilket i och för sig inte säger så mycket, men ändå…) och när jag väl tagit mig till sängen har jag har läst en riktig bladvändare till bok. Så nä, jag är inte direkt utvilad. Träningen då – ja, löpningen har jag redan nämnt varit si sådär, för att inte säga nästan obefintlig. Men jag har varit sugen på alternativ träning och tränat CrossFit ett par gånger i veckan. Det har varit superkul men resulterat i att jag mer eller mindre konstant varit riktigt sliten i kroppen.
Men det som varit har varit. Nu siktar jag framåt. Och där finns tydligen min första fjällmara inom synhåll. Sjukt spännande! Jag tävlar aldrig mot någon annan än mig själv. Jag brukar inte ha några andra ambitioner vid lopp än att genomföra det med en bra känsla, att känna mig stark genom loppet och nöjd när jag korsar mållinjen. Det tvivlar jag dock på att jag kommer att klara om knappt två veckor. Första fjällmaran… Jag längtar! Kanske borde jag nöjt mig med halva distansen med tanke på uppladdningen, men jag tänker så här… Hela distansen ger mig mer tid på fjället. Och vad mer kan man egentligen önska sig av en lördag i augusti?
Om mindre än två veckor smäller det! Ses vi där? Heja på mig så hejar jag tillbaka. Jag kommer inte kunna bjuda på någon snygglöpning, men glad-löpning - där är jag riktigt stark!
