På båda sidor om stigen tornar träden upp sig högt över marken. Det är mestadels barrskog blandat med några enstaka lövträd som bryter mönstret. Klipphällarna här är inte som hemma, grå och mossiga. De är utomjordiskt vita och nästan självlysande i den i övrigt mörkgröna vegetationen. Det är kalkstenshällar så långt ögat kan nå samtidigt som jag håller koll på rötter och stenar på stigen. Slovensk landsbygd och skog är för dagen min arena.
Jag springer på den Slovenska landsbygden alldeles i anslutning till Postojna. I Postojna ligger Postojnagrottan, ett underjordiskt grottsystem som sträcker sig hela 24 kilometer och därmed är Sloveniens näst största. Grottorna har skapats genom århundranden av vatten från floden Pivka som systematiskt och envetet har skavt sig ner djupare och djupare genom kalkstenen. Grottsystemet har varit arbetsplats för ryska straffångar, vapen- och bränslelager för nazi-Tyskland under andra världskriget och gömställe för diverse behövande genom historien. Idag är dock grottorna en mycket populär turistattraktion. Därav mitt besök i Postojna, mitt på den Slovenska landsbygden.
Med lättare steg än vanligt tar jag mig fram genom skogen. Jag vet inte om de lätta stegen beror på vetskapen om att under mig slingrar sig grottor och tunnlar eller om det är den varma behagliga Slovenska sommaren som lättar mitt steg. I öronen har jag Sarah Sjöströms sommarprat. Sarah spelar upp gamla radioreferat från hennes tidiga viktorior, jag får gåshud och blir märkbart sentimentalt påverkad. Solen skiner mig i ögonen, varm vind fläktar min svettiga kropp (springer självklart baröver, det är varmt i Slovenien) och benen går som tidigare nämnt lätt över marken.
Här går också otaliga leder för cykling, jag ser skyltar och stigar åt alla möjliga håll. Man får verkligen hålla huvudet på skaft och lokalsinnet på sin spets, ingen löpare vill väl bli fast i skogen över ett gigantiskt grottsystem när mörkret faller? Nej, jag får noggrant memorera mina vägval så att jag hittar hem igen. Hem? Det är i detta fall campingen där vi bor för natten. Där finns det pool, får helt klart bli ett svalkande dopp när arbetet i skogen är gjort.
Sarah propagerar för bättre mat i simhallarna och färre (helst inga) omogna, opassande uppträdande föräldrar som inte klarar av att se barn tävla. Jag kan bara hålla med henne! Färre baconchips åt barnen och mer tävling! Ett helt annat ämne, men hon har så rätt.
Helt plötsligt tar min stig slut och jag ser återigen skylten till campingen. Jobbet är gjort. Dagens pass är klart. Nu kan jag sova gott, imorgon ska jag ner i grottorna., Om det finns en grottgud där ute någonstans, hör mig, må detta inte bli mitt sista löp.
