En mening som jag sagt, och hört, många gånger under påskhelgen. Det drar nämligen ihop sig till lopp – och inte vilket lopp som helst, utan loppet Trail Och Mustasch som vi i Bergslöparna arrangerar för fjärde gången i år.
Att springa lopp kan vara pirrigt. Förberedelser är A och O. Och utöver själva träningen kan man ägna massor med tid och energi till alltifrån att uppdatera väderappar till att fundera över kläd- och skoval. Och inte att förglömma energi före, under och efter loppet. Och hur ordnar man med samåkning på bästa sätt? Ni vet säkert, ni har alla varit där. Man nojjar över småsaker och känner det där härliga pirret växa i magen.
Att arrangera lopp – det är allt det där, fast en miljard gånger större. Hur lägger vi banan för att den ska bli så fin (och utmanande) som möjligt för deltagarna, och samtidigt påverka djur och natur på minsta möjliga sätt? Och vädernojan – den blir liksom av en annan dignitet. Den handlar inte om att välja rätt tjocklek på tröjan och rätt skor för underlaget, den handlar om att ha tak över ett par hundra löpare om det regnar vid mål för att förhindra nerkylning. Att fundera på hur vi skyddar sekretariatet från eventuell nederbörd, om framkomlighet för bilar till depåerna, om hur vi ska kunna hålla grillen vid liv och förvara löparnas överdragskläder och vårt material så de inte tar skada, om hur vi ska få ner skyltarna för banmarkering i marken då det är tjäle.
Markägare behöver frågas om lov. Sponsorer ska kontaktas (de är för en liten ideell förening som vår en förutsättning att vi ska kunna genomföra loppet). Bajamajor ska hyras. Korv ska köpas. Funktionärer tillfrågas (liksom sponsorerna vore det omöjligt för oss att anordna loppet utan hjälp från familj och vänner). Tidtagningschip programmeras. Tävlings-PM skrivas och publiceras. Riskanalyser genomföras. Nummerlappar ska tryckas. Osv, osv. Det är otroligt mycket jobb bakom som man som deltagare kanske inte tänker på. Och det är bra, för om man inte tänker på det, då funkar det ju, tänker jag, då går allt enligt plan.
Nu ska ni inte läsa det som att det är synd om oss. Tvärt om. Det är ju helt självvalt och fantastiskt kul. Vi drivs av att kunna erbjuda ett härligt familjärt arrangemang till ett litet pris. Vi vill att både erfarna traillöpare och löpare som aldrig sprungit i skogen ska kunna vara intresserade av att delta. Vi vill visa tjusningen med att tassa fram över stigar genom skogen, vi vill dela glädjen med löparna som springer in under målbågen.
Det är omtumlande varje år. Planering och förberedelser görs samtidigt som vi har våra vanliga heltidsjobb, är småbarnsföräldrar (med allt vad det innebär på våren med skjutsningar till aktiviteter, klassföräldrauppdrag, VAB, matlagning och tvättberg som tidvis är högre än Västerås högsta punkt), och försöker få tid till egen träning. Ibland undrar vi vad vi håller på med. Men den direkta feed-backen från deltagarna gör oss så glada och stolta, så tacksamma över att få vara del av att bidra till rörelse, till löparglädje, till respekten för naturen och vad kroppen klarar av, att det är värt alla sena skypesamtal för att stämma av aktivitetslistan.
På lördag är det alltså dags igen. Och i år är förhållandena betydligt vintrigare än tidigare år. Vi kombinerade därför påskfirande med att reka banan. Spanade in underlaget veckan innan race-day, och såklart – gick igenom aktivitetslistan.
Hur ser det ut då? Ja, vi tror att det kommer bli jättebra. Men om du som deltagare, liksom jag, är sugen att ställa undan dubbskorna för säsongen är det nog läge att tänka om. Hur sugna vi än är på vår nu, så ger skor med bra grepp dig en bättre löpupplevelse.
I skogen finns fortfarande en hel del snö och is. Och om en vecka även ett par hundra mustaschprydda löpare.
Aktivitetslistan – bäst att gå igenom den en gång till!
