Han var en av världens bästa ultralöpare, tävlade i de hårdaste loppen och ägnade fritiden åt löpning och skidalpinism bland de höga topparna i kanadensiska British Colombia. En dramatisk olycka förändrade Adam Campbells inställning till idrotten, ja till livet.

Efter tio år i det kanadensiska landslaget i triathlon, och en OS-satsning mot Peking 2008, bytte Adam till skor med bättre grepp och blev bergslöpare.
– Jag gillar ansträngning, har alltid tyckt om att arbeta hårt för att få något. Så är det ju ultralöpningen, man övervinner långa distanser och stora hinder för att få en belöning.

Adams meritlista innehåller pallplatser i Hardrock 100, UTMB, CCC 100K, North Face Endurance Run 50-mile Championship och en mängd andra stora ultralopp. Han har rekorden (Fastest Known Time) upp på många kanadensiska toppar.

Adam växte upp vid havet i Nigeria, men valde bergen.
– Jag dras till öppna ytor, jag tycker om havet också men gillar att det krävs en ansträngning för att röra sig i bergen. Bergen erbjuder utmaningar och det finns inget häftigare än att förtjäna en vacker utsikt.

I Canmore, Alberta, mitt i the Rockies har Adam fri tillgång till bergen.
– Jag har stigar och nationalparker på bakgården, med dramatiska toppar och vilda berg. Och det är bara en timme till Calgary, jag arbetar som advokat och behöver åka in på möten ibland.

Kärleken till rörelse
Det var här, i Roger’s Pass, som olyckan inträffade. Adam och två vänner var uppe i högalpin terräng när Adam föll över 60 meter och landade med ansiktet neråt i ett blockstensområde.
– Medan jag föll trodde jag att jag skulle dö. När jag låg där bland stenarna förstod jag direkt att det var illa.

På några sekunder var det mesta i livet förändrat för Adam. Höften och fotleden var brutna och han hade frakturer på ryggkotorna. Samt djupa sår över hela kroppen.

– Jag har alltid definierat mig själv genom min fysiska kapacitet och har alltid varit väldigt stolt över att kunna göra det jag vill och klara alla fysiska utmaningar som jag tar mig an. Det togs ifrån mig. Jag satt i rullstol i flera månader, visste inte om jag skulle kunna gå eller springa normalt igen. Det tvingade mig att börja utforska andra delar av mig själv. Tidigare hade jag använt mina löpturer för att processa saker, nu började jag teckna och skriva mer. Det var mycket utvecklande.

– Olyckan har lärt mig mycket. Det viktigaste är hur mycket ett starkt supportnätverk betyder. Jag har alltid varit en självständig person och stolt över det. På grund av olyckan kunde jag inte vara självständig, jag behövde min familj, jag behövde sjuksköterskor, läkare och fysioterapeuter. Det lärde mig att lita på folk. Jag insåg att det finns mer i livet än fysisk rörelse, men jag älskar fortfarande att röra på mig och jag älskar att vara utomhus. Att springa och röra sig är frihet, att helt plötsligt vara begränsad i den friheten är svårt att hantera. En viktig motivation i rehabträningen var att få tillbaka möjligheten att röra mig. Jag tyckte inte synd om mig själv, utan försökte fokusera på det jag kunde göra istället för det jag inte kunde. Jag valde att inte sätta några begränsningar för mig själv och för hur återställd jag skulle kunna bli. Det är upp till mig och mitt supportteam att få ut det mesta av mig.

Kamp mot oväntade känslor
Adam anmälde sig till Hardrock 100, tävlingen där han fajtats i toppen flera gånger. Över 160 km och 10 000 meters stigning, på drygt 3 000 meters höjd i Colorados berg, är tufft för en topptränad elitlöpare. Sju månader efter olyckan stod Adam på startlinjen.
– Jag har aldrig kämpat så mycket som jag gjorde i det loppet. Jag var inte förberedd på alla känslor som skulle dyka upp. Jag hade intalat mig själv att inte tävla, men när loppet startade satte jag iväg med topplöparna – det är ju dem jag brukade springa med. Efter tio km kunde jag inte hänga med längre, de sprang ifrån mig. Och för första gången slog det mig vad jag faktiskt hade kunnat göra förut. Det kändes som att mitt gamla jag sprang ifrån mig. Och jag tvingades konfrontera det där och då, under loppet. Alla månader av undantryckta känslor kom ikapp mig och jag började gråta. Det var en märklig situation.

Det fanns ännu en aspekt som Adam inte hade tänkt på innan loppet.
– Att springa 100 miles är väldigt jobbigt även när du är i toppform. Det kommer alltid stunder då din kropp säger åt dig att sluta. Förut hade jag inga anledningar att kliva av. Men den här gången hade jag ju massor av ursäkter. Det blev en tuff fajt mot mig själv. Under 30 timmar hade jag negativa tankar som jag var tvungen att bekämpa. Jag försökte med argument som: ”Du kom hit för utmaningen”, ”Det är fantastiskt vackert”, ”Det är häftigt att du kan göra det här”. Vid varje energistation fick jag kämpa för att övertala mig själv att fortsätta.

Adam beskriver målgången efter dryga 33 timmar som fantastisk och oerhört känslosam.
– Jag lyckades ta mig igenom! Mycket tack vare det fantastiska teamet runt mig. Två av dem var med när jag föll, de räddade mitt liv. Det var väldigt speciellt att ha dem där. En anledning att göra det här var för att visa dem att jag är OK, för att tacka dem.

Känner kroppen bättre
Insikten finns att det aldrig blir riktigt som förr.
– Jag är inte lika smidig i löpningen, har inte samma steg som förut. Det är frustrerande ibland, det finns dagar då jag kan minnas hur det kändes att vara snabb. Det ger en känsla av förlust, men jag känner också acceptans. Efter olyckan håller jag på mer med olika sporter. Gärna sådana där jag är nybörjare. Då känner jag mer glädje i rörelsen. Jag är inte en bättre löpare, men som helhet känner jag min kropp bättre nu än förut.

Comebacken i Hardrock 100 var inte en engångsföreteelse. På lördag 12 maj springer Adam Lijiang Skyview i Kina, 65 km och 5 000 meters stigning på redan hög höjd. Det kommer också att bli några Skyrunner Extreme lopp och andra bergslopp under 2018.
– Förut var tävlandet väldigt viktigt för mig. Nu är det en bra ursäkt för att samla vännerna och träffa folk, men också att pressa mig och se vad jag är kapabel till. Jag är målinriktad, jag blir motiverad av att ha en tävling som mål. Tävlingarna blir ett sätt att upptäcka nya ställen. Mitt mål är att acceptera min prestation, acceptera att jag inte vinner, acceptera en ny verklighet. Jag ska göra mitt bästa och se vad det leder till.

Adam är en av grundarna till 5 Peak Trail Race Series med 22 lopp runt om i Kanada.
– Vi vill få nybörjare att upptäcka traillöpning. Det är enkla lopp på 5, 10 och 21 km, plus barnlopp som är gratis. Realistiskt sett kommer jag inte att tävla på högsta nivå igen. Men jag älskar att vara en allround atlet i bergen och dela med mig av min kunskap, bland annat genom föreläsningar och i arbetet med att utveckla Arc’teryx löparskor och -kläder.

Kärleken till traillöpningen är intakt.
– Jag älskar enkelheten i att ta på mig ett par löparskor, gå utanför dörren och tillryggalägga terräng. Jag älskar rörelsefriheten i löpningen.