David:

Jag älskar att tävla och brukar varje sommar springa 2-3 fjällmaraton, och det är oftast bestämt ganska tidigt på på säsongen vilka det blir. Det ger en bra motivation inför sommaren! I år har jag däremot inte haft någon plan, och inte känt det där riktiga suget efter tävling. Förrän nu vill säga.. Min syster Nina ska maratondebutera i Sälen i sommar, och då kunde jag inte låta bli att följa med. Därför kan jag nu meddela att jag kommer delta i Fjällmaraton Sälen den 25 augusti! Det blir mitt enda långlopp den här säsongen som det ser ut just nu.

Mitt ansiktsuttryck säger väl allt.. (2013)

Jag har sprungit det loppet tre gånger förut. Första gången var 2013 och det var mitt andra fjällmaraton någonsin. På bilden ovan hade jag sprungit ca. 2-3 km, öppnat alldeles för hårt och redan dragit på mig mjölksyra. Jag kommer ihåg att min kropp höll på att brinna upp under ett supertight kompressionsställ (det var rätt inne med kompression då). Pappa berättade efteråt att han hunnit bli rätt orolig över om jag ens skulle klara av loppet efter att ha sett min smärtsamma min efter bara några kilometer, haha. Men jag tog mig runt ändå och blev sugen på fler fjällmaraton!

Dom övriga två loppen är nattsvarta på grund av personliga tragedier. 2014 valde jag att springa igen, trots att det var dagen efter min bästa väns begravning. Det kan låta klyschigt, men löpningen var det enda som kändes rätt i den värsta tiden i mitt liv. Även om själva loppet bara kändes som ett enda stort töcken så var det det enda jag ville göra just då.. 2015 debuterade även Camilla i Fjällmaraton Sälen, men det loppet präglades av ännu en ofattbar tragedi. En väldigt nära vän till Camillas familj var på väg upp för att springa loppet tillsammans med oss när han plötsligt omkom i en bilolycka. Vi fick beskedet på natten, några timmar före loppet, men vi bestämde oss ändå för att springa. Jag kommer aldrig att glömma när jag fick ta emot Camilla i mål som kunde genomföra sitt första maraton trots den mardrömmen. Det var en otrolig känslostorm att springa båda de åren och vi fick verkligen känna på att livet är skört. Det är jobbigt att bara skriva om..

Fjällmaraton Sälen påminner därför om många blandade känslor. I år hoppas jag på en bättre upplevelse och att jag då kan förbättra min personliga tid på banan. Trots omständigheterna har jag sprungit loppet som bäst runt 3 timmar och 40 minuter. Huvudmålet i år är ändå att få en bra upplevelse av loppet, oavsett tid. Förhoppningsvis kommer Camilla att kunna följa med också, och då får vi skapa nya fina minnen tillsammans denna gång.

Ses vi där?!