Varje långpass kan bli ett eget äventyr. Att springa samma gamla runda när man vet att man ska vara ute lång tid timmar känns kanske inte alltid så inspirerande. Istället väljer jag att se långpassen som en möjlighet att upptäcka nya stigar, vägar, miljöer.
Planeringen börjar redan hemma i soffan, med kartor, guideböcker och Google Maps. Det är inte alltid nödvändigt att hela rundan är helt ny för mig. Det kan räcka att det är en del av en slinga som är ny och som gör att även det invanda känns på ett annat sätt när jag ansluter från ett annat håll, med en annan känsla i benen.
Midsommarafton bjöd på ett fantastiskt bra löparväder, även om det blåste rätt så kraftigt. 15 grader och växlande molnighet var det när jag gav mig iväg. Planen var att via Tinnerö eklandskap leta mig ut till mina barndomstrakters skogar där jag har ridit mycket. Jag har inte varit där på nästan 20 år så jag var osäker på hur det skulle se ut nu.
Direkt efter frukosten förberedde jag mig för att sticka iväg. Jag fyllde vätskeblåsan i min nya löparväst med vatten, lade ner förstahjälpenväska, packade en sesamkaka om jag skulle bli hungrig och snörade på mig skorna.
De första kilometrarna kändes benen lite sega och tunga. Jag höll ett lugnt tempo och lät kroppen komma igång så sakteliga. På mina väl intrampade vägar ute på eklandskapet tuffade det på innan jag vek av och ut på landsvägen. Jag trodde att jag skulle behöva springa någon kilometer på vägen, men sedan jag rört mig där senast så hade ett ridspår iordningställts längs vägen. Det gjorde att jag istället kunde springa där, vilket kändes skönare än att ligga på asfalten och nöta.
Så småningom nådde jag skogsvägen där jag svängde av. Nu var jag tvungen att fokusera på hur jag skulle springa, vilka vägar jag skulle välja, snarare än på hur kroppen kändes. Någonstans där tappade jag bort känslan av att kroppen skulle kännas seg och tung. Istället fortsatte jag längs den mjuka skogsvägen tills jag plötsligt nådde fram till ett staket. Där gick inte att ta sig förbi. Istället vek en stig av till höger som jag följde och kunde därmed ta mig runt det inhängnade området.
Här följde en sträcka med fin traillöpning på en smal, men ändå väl upptrampad stig. Vid det här laget var jag inte helt säker på var jag befann mig. Jag visste dock att jag var på väg i rätt riktning. Jag följde stigen och korsade en liten asfaltsväg och fortsatte längs några hus som byggts efter det att jag var här senast. Efter ytterligare en kort bit kom jag fram till en grusväg som ledde fram till andra hus och kände plötsligt igen mig. Jag befann mig i det område där jag hade vuxit upp och snart passerade jag ett område som hade fungerat som hage för våra hästar.
Jag fortsatte att följa grusvägen och mindes att det fanns en stig som så småningom skulle ansluta till eklandskapet igen. Men det visade sig att det byggts nya hus och dragits nya staket där stigen startade. Precis bredvid ett av husen fanns en stig som jag prövade men jag insåg snart att den ledde åt fel håll så istället vände jag tillbaka och gav mig ut på landsvägen istället. Efter ett par kilometer på landsvägen anslöt jag in på en skogsväg igen.
Nu befann jag mig på bekanta vägar. När jag sprang här senast var det dock snötäckt och jag pulsade fram i mina icebugs. På det sättet kände jag ändå att den här vägen kändes ny. I sommarskrud, med gröna blad, mjukt underlag och blommor i dikena är upplevelsen en helt annan.
Härifrån blev vägarna sedan alltmer välbekanta. När jag började närma mig hemmet ville jag också känna på hur kroppen kändes och ökade farten. Jag lyckades trycka på bra och kände hur kroppen svarade fint. Sista biten lugnade jag ner tempot igen och kände mig otroligt nöjd när jag fräsch i såväl kropp som knopp med två timmars långpass i benen. Sedan satt det fint med midsommargrill följt av jordgubbar med glass och grädde. Det blev en midsommarafton helt i min smak.
