Förberedelser
Grindelwald välkomnade mig och sambon med gatufest och en lukt av smält raclett ost och öl. Byn vimlade av turister från alla världens hörn och många liksom oss var där för att delta i något av loppen som är del av Eiger Ultra. Första morgonen satt vi och njöt av frukosten med en fantastisk vy över Eiger och de intilliggande bergen. Vi gav oss iväg på en liten hike upp till utkikspunkten vid First och inte långt in på vår promenad frågade vi oss själva ’Var det så här brant här förra året också?’. Hur skulle vi klara loppet? First är en av vätskestationerna för 51km och 101km loppen och bjuder på en fantastisk utsikt. Vi passerade där förra året när vi var med på 51:an men hann kanske inte njuta fullt upp då det bara var början av loppet.
Vägen ner följde vi den väg ner mot stationen Bort som den långa banan tar som omväg. Det är tre loopar på 101 banan som inte ingår i varken 51km eller 35km. Brant ner på smal stig! Drabbades av lite svindel på några partier men kom ner till slut.
Hela tiden lyftes blicken bort mot Männlichen och Kleine Scheidegg och jag funderade på om jag verkligen var klok som skulle ställa mig på startlinjen efter så dåliga förberedelser. Efter ett litet, litet snedtramp under förra årets lopp stukade jag foten. Kanske hade det inte varit så illa om det hade varit runt husknuten hemma men nu var det 8 km till närmsta lift att ta sig ner från berget och drygt 20 km till mål. Tack vare snabbt högläge, tejp och med hjälp av stavarna tog jag mig ner efter många om och men. Det kändes inte så farligt där och då men det blev en långdragen seg rehabiliteringshöst och därtill en tuff period privat med många hjärnspöken som gjorde att motivationen tröt att göra någonting.
Racedax!
Men jag har ett pannben av stål när det väl vill sig och till start tog jag mig med målet i sikte. 35km loppet startar i Burglauenen ca 8 km från själva Grindelwald. Brukar inte direkt värma upp inför längre lopp men eftersom det skulle bli massa höjdmeter ganska snart så joggade jag lite fram och tillbaka. Och uppåt gick det! Redan efter några hundra meter började klättrandet och det pågick i flera kilometer. Snabbt såg man starten försvinna nedanför och stavfäktandet började. För mig handlade det från början att hitta ett tempo jag kunde knata på i utan att behöva justera för mycket. Men snart blev asfaltsvägen skogsstig och med mycket folk framför oss blev tempot ojämnt liksom stigen. Snedsteg på dessa stigar kan göra ont vet jag ju av erfarenhet. Det var lite med andan i halsen vi såg en tjej framför oss snubbla och ramla på sidan av stigen. Som tur var så var det en del buskar och växtlighet just där så hon fortsatte inte nedåt. Lite skrapsår på knät så fortsatte hon men det blev en liten påminnelse om att titta vart jag satte fötterna.
Första energistationen kom i Wengen efter 8,8 km. Det var en fin och trevlig samt lättsprungen nedförs sträcka ner mot byn så det fanns möjlighet att sträcka ut lite grann och få upp farten. Vi såg till att fylla på inför vad som komma skulle…. Klättringen upp till Männlichen! Ca 1000 höjdmeter på
5km. Man vet att man är högt upp när helikoptern kommer flygandes nedifrån och man vet att det är brant när det är fullt med lavinstaket och nät för att fånga fallande föremål (förhoppningsvis inga löpare). Min sambo såg till att jag höll ett någorlunda tempo utan att stanna allt för mkt. Kanske inte haft den disciplinen på egen hand just där och då när solen stekte i ryggen.
Vi hade inte direkt sagt att vi skulle hålla ihop under loppen men det blev så ändå. Sambons knä började strula strax efter Männlichen och han fick problem med att springa i överhuvudtaget. Jag kände att just denna sträckan var den jag faktiskt hade chans att dra på lite men vi höll sällskap. Han övervägde om han skulle kunna ta sig vidare men valde till sista att ta tåget ner från Kleine Scheidegg som var halvvägs.
Sträckan som följde var helt fantastisk tyckte jag! Eiger, Mönch och Jungfrau topparna med snö och glaciärer, kossor med klockor, vandrare, fåglar…. Svårt att fånga allt på en mobilkamera men jag försökte.
Är det brant uppför brukar det bli brant nedför. Loppet gick längs Eigers fot ned mot vätskestationen i Alpiglen. Mycket grov sten/grusväg och det i kombination av konstant nedför gillade inte mitt knä. Smärtan kom sakta, sakta men på ett ställe högg det till och jag höll på att ramla då det inte kändes som jag fick stöd på benet. Men jag tänkte att det får ta den tid det tar och jag får småjogga när jag kan. Tack och lov var stigarna i skogen ganska snälla mot vad jag upplevt på den värsta nedförs sträckan på 51:an förra året så det var en positiv överraskning.
Trött men glad tuffade jag på i sista branta uppförsbacken upp mot Grindelwald där sambon mötte upp och där åskådare samlades för att heja på löparna de sista branta metrarna mot målgång. Jag sprang genom stan och mot målgång på tiden 8:50:00:02….om den nu är viktig i sammanhanget.
Det kan vara bra att ha pannben och mycket vilja men det är helt klart mer njutbart att ha en kropp som håller ihop. Jag upplevde nog denna sträcka tuffare än 51:an. Nu är det bara att ställa om, inte slarva med rehab och styrka i framförallt knän och fötter. Inse att backintervaller behövs och se till att inte ha allt för långa uppehåll trots svackor. Grindelwald – See you next year!
