Då var det dags igen, dags att ge sig ut i bergen. Har precis anlänt med husbilen och tagit plats på den nya campingen vid Idre fjäll, men hur skall det gå den här gången kan man undra. Funderar på om det har fungerat i vila sig i form, vi får väl se i morgon.
Hur kunde det bli så här då, jag brukar inte direkt vila mig i form? Ja efter Cape Wrath Ultra i Skottland i slutat av maj med 40 mil i bergen var det det löpvila som gällde i princip i hela juni, fick hålla igång cirkulationen med lite MTB-cykling men benen behövde vila bort benhinneinflammationen så några löpsteg blev det inte. Smärtan i benen försvann riktigt bra, i juli kunde jag börja småspringa lite igen och på den nivån har träningen hållt sig sedan dess. Har liksom varit svårt att komma igång igen med semester och lite brist på riktig motivation efter Cape Wrath. Det har inte blivit mycket till långpass, några gånger runt 20-25 km som längst, lite spridda backpass då och då. Kändes lite som ett problem nu de sista 2 veckorna, det går ju inte att trappa ned från en redan låg nivå så att säga.
Skall bli spännande att se hur det fungerar, kroppen känns ovanligt hel och frisk, men kommer det räcka med gammal träning och erfarenhet från bergen, träning som passerat bäst före datum sedan länge?
Om det nu inte är några stora ambitioner från min sida så är det i stället extra kul att yngsta dottern Sandra är med och gör sin ultradebut. Visserligen inte så långt in i ultrazonen men en helt annan utmaning än de asfaltsmaror hon sprungit som längst förut. Asfalten har hon lämnat bakom sig nu, nästan utan att ha varit där. Nu har hon hittat tillbaka till skogarna och bergen, med sin orienteringsbakgrund i de yngre tonåren.
Klockan 11 i morgon ger vi oss ut på 45 km-slingan över Nipfjället och Städjan i premiären av Idre Fjällmarathon, kul att vara med och testa första upplagan av ett lopp, det ska bli spännande att se vilka utmaningar man lyckats hitta i Dalabergen.
