David:

Dimman låg tät och vindarna var isande kalla när vi anlände till Lindvallen lördagmorgon. Vi hade kört lite över 2 timmar från Edsbyn för att springa, jag och min syster Nina med Camilla och pappa som support. Nina bestämde sig i våras för att springa sitt första maraton, och i vår familj innebär det per automatik att man debuterar i ett fjällmaraton! Nina var lite lätt nervös, men verkade ändå inte så påverkad av att hon snart skulle genomföra en tuff utmaning när vi bytte om vid bilen. Hon hade så klart ingen aning om vad som väntade, för det går inte riktigt att förklara känslan av att genomföra ett fjällmaraton för någon som aldrig gjort det. Och det var kanske tur, för hon blev under dagen varse om att det gör ont..

Jag hade högt ställda förväntningar på mig själv, även om jag borde vara nöjd av att bara stå på startlinjen. Ett år tidigare blev jag pappa för första gången och jag funderade då mycket på hur min träning skulle påverkas av det. Jag hade inga tankar på att bli en bättre löpare under året just då, men jag ville försöka hålla formen intakt. Men nu stod jag ändå där med förväntningar på mig! Inte kanske optimalt, främst med tanke på att de 6 senaste veckorna innehållit rätt lite löpning, men jag hade ändå tankar om att jag ville springa runt 3.20-3.30 timmar.

Loppet

Kroppen kändes lätt och pigg när starten gick. Jag for iväg med en enda tanke i huvudet; att inte dras med i ett för högt tempo! Jag kände igen tätlöparna och visste att de springer mycket fortare än mig, så jag fokuserade på att inte gå över gränsen för vad jag är kapabel till. Den inledande delen av banan gick på väg, stig och spång så benen hade hunnit bli lite stumma av det bitvis hårda underlaget när jag mötte upp Camilla och pappa vid en andra vätskestation efter 16 km. Jag låg då på en femte plats och hade ytterligare tre löpare flåsandes i nacken när vi började ta oss uppför en slalombacke. Jag fortsatte med min plan att inte stressa och kollade aldrig bakåt, och på toppen av slalombacken hade jag skapat en lucka till de andra löparna!

Efter det fick jag springa ensam i bland annat teknisk och stenig terräng fram till 28 km. Jag hade haft bra fart hela loppet och låg fortfarande på en femteplats, men benen började bli stumma. Vid vätskekontrollerna svepte jag två glas vatten (hade fått ont i magen av sportdryck i början av loppet) och kastade mig över chipsfatet! Det är oerhört sällan jag kan äta sött en bit in i loppet, och salt är det enda jag vill ha. Det hjälpte däremot inte så mycket för farten började dras ned för mig. Två löpare kom ikapp, och när vi skulle ut på en grusväg tog energin slut. Strax därefter kunde jag möta upp pappa inför de avslutande 10 km och svepte en flaska med vätskeersättning, men benen ville inte komma igång igen. Jag tappade ytterligare några placeringar när vi sprang uppför det sista fjället, och i mål kom jag som tionde man på tiden 3.39.30.

Känslan efter loppet

Jag är nöjd med genomförandet av loppet, förutom de sista 10 km då jag tappade för mycket fart på grund av alltför stumma ben. Min måltid som jag hade innan loppet baserade jag på mitt senaste deltagande i Fjällmaraton Sälen, men eftersom de bytt bansträckning och banan blivit tuffare så kan jag inte vara alltför besviken på tiden. Att jag sprang snabbare än tidigare på en tuffare bana får anses som godkänt! Och att jag fick stumma ben de sista 10 km beror på att jag haft för få långpass i sommar, och det kan jag inte klandra någon för utan mig själv. Nu vet jag att det bara är att börja jobba på mer distans för att kunna hålla farten uppe även de sista 10 km på ett maraton, och det får bli ett mål till nästa sommar.

Såhär i efterhand är jag nöjd över att jag kunnat hålla en hög träningsmängd och faktiskt förbättrat formen under mitt första år som pappa! Det innebär en del pusslande och en fantastiskt sambo, men det kommer jag berätta mer om i kommande inlägg..

Så gick det för Nina

Nina hade också en bra dag på fjället! Vid 25-30 km hade hon börjat fundera på om det faktiskt inte skulle vara värre att genomföra ett maraton, men som för så många andra kom verkligeheten ikapp även henne de sista 10 km. Hon fick ont i kroppen och fick börja kämpa för att ta sig i mål, men höll ihop det fantastiskt bra och kunde slutföra sitt första maraton någonsin! Det var otroligt roligt att ta emot henne i mål! Hennes sammanfattande kommentar var; "Jag var inte beredd på att det skulle göra SÅ ont!".

Funderar ni på att springa Fjällmaraton Sälen? Gör det! Det är ett väldigt bra arrangerat lopp med mängder av energistationer och lagom teknisk löpning, så att alla kan genomföra det! Börja träna och sätt upp det som mål, för det är en fantastisk känsla att gå i mål och ha klarat av ett fjällmaraton!