Det var så tydligt igår att ett helt år har gått.
Jag och K var ute och sprang i Åsnens nationalpark och jag fick så starka flashbacks från när vi var i Kanada för OCRVM 2017. Ljuset som strilar mellan klargula träd, att gå rakt fram på en banvall med vatten på båda sidor, utsikten över vatten och skog i ett magiskt landskap med färger från mörkaste grön till djupaste röd.
När jag nyligen kommit hem från Kanada var jag så sugen på att fortsätta satsa stenhårt, men jag lyssnade på kroppen och tog en vilomånad, som blev två, som blev tre... När jag satt hemma i min fåtölj och inte klarade av att ta beslut om jag skulle äta gröt eller yoghurt till frukost så var VM långt borta. Men under sjukskrivningen lyssnade jag på kroppen; jag fortsatte att röra på mig. Utan mål, utan plan, med enda förhoppningen om att åter må bra. Löpturer varvat med promenader, det som kändes bra för dagen, men frisk luft behövde jag och röra på kroppen mådde jag bra av.
Innan min start i Tough Viking Stadion ser jag på när min vän Ebba startar. Hur hon trycker på ut ur stadion och är först inför kryphindret. Jag blir sjukt inspirerad och vill också se så stark och snabb ut. Jag springer och gör ett mycket bra lopp, slutar på en 5:e plats i min åldersklass och det blir min biljett till VM. För att kunna ta mig tillbaka till välmåendet sa jag redan då till mig själv, "en rimlig nivå Cecilia, kom ihåg det. Jag kommer inte vara bäst i min åldersklass med tanke på att mitt fokus ligger på att må bra, inte prestera. Jag är inte ute och springer intervaller och jag vet varför. Jag följer inget löpschema och jag vet varför. Jag vill må bra och jag tränar utifrån det, att jag lyckats kvala till VM är bara en superbonus!"
Efter semestern kände jag hur min kondition hade sänkts. Fullt förståligt med tanke på träningsdosen. Jag ville inför VM börja löpträna kontinuerligt, men samtidigt ville jag inte sätta allt för stor press på mig själv. En mycket svår avvägning. Lösningen blev att springa alla loppen jag var anmäld till och däremellan springa om jag hade lust.
Nu är det 10 dagar kvar tills jag sätter mig på flyget till England och årets VM. I förra veckan sprang jag årets andra intervallpass. Det svåraste är att mentalt vara redo. Jag vill så mycket mer än vad jag har tränat för. Jag försöker att plocka ner ambitionsmålen, att prata reson med mig själv. Det är inte säkert att jag kommer behålla armbanden (= klara alla hinder) och jag vill inte bli besviken på mig själv. Jag åker till VM för att vara en del av upplevelsen, få heja på kompisar, testa hinder och utmana mig själv. Jag vill göra mitt bästa utan att ha för höga förhoppningar. Jag vill vara stolt och imponerad över att jag överhuvudtaget är på plats. För att lyckas med det ska jag bara förklara för mig själv hur sjukt ballt det är att jag överhuvudtaget ska åka dit och det gör jag delvis genom att skriva det här inlägget ;)
