Som vanligt händer allt på en gång. Etappansvar på Falktouren, byte av äventyrsbil, avresa till bergen, ökad efterfrågan på coachtjänster. Med mera. Allt utom egen träning. Men å andra sidan många steg som lägger grund för bättre sådan framöver.

Varken första eller sista gången

Det kommer några sådana här perioder varje år. Eller varje månad. Eller kanske rentav varje vecka? När dagarna är fullspäckade, effektiviteten maxad och besluten både stora och snabba. ADHD-experterna kallar det hyperfokus. Jag kallar det "fortsätter jag här en dag för länge får jag vila i ett halvår". Mitt i allt får jag dessutom ett infall att börja blogga om det. Ja, ni fattar nog... Men jag börjar lära mig att hantera det. Rentav uppskatta det. Faktiskt. På lördag åker jag och Elin söderut i vår "nya" äventyrsbil. Med lite tydligare mål än tidigare och kanske lite mer koll på vilket håll vi ska och vad som ska hända där. I mina ögon iallafall. Elin hade nog önskat lite mer klarhet...

Ny äventyrsbil

Ni som följt med ett tag vet att jag spenderat mina två sista vintrar i en Volkswagen Caddy på 4,2 kubikmeter. Det är ett perfekt sovrum och lastutrymme men kanske lite trångt som vinterbostad... Efter att ha dammsugit marknaden på olika alternativ på eget bygge eller färdig husbil - och bollande av hur vi ska finansiera det hela - bestämde vi oss för att vänta till våren. Redan samma kväll ändrade vi oss, och morgonen därpå hade vi skrivit kontrakt på en äldre "Plåtis" utan att ens ha sett bilen i verkligheten. Vi hämtar den i Trollhättan på onsdag och börjar sedan göra oss redo för avfärd på lördag eftermiddag. Först mot Alperna - sen får vi se! Eller just det. Första stoppet blir ju på IKEA i Kållered där jag tänkte stanna och köpa ett kök till min pågående lägenhetsrenovering i Heberg...

Nytt kapitel i Slow Enough To Win

Under de senaste veckorna har jag äntligen landat i en lite snävare definition av hur jag vill arbeta med Slow Enough To Win - projektet, och direkt fick jag lite fler förfrågningar än vad jag brukar få. Husbilen är delvis en viktig pusselbit. Jag började ju med att försöka erbjuda lite spridda skurar av tekniklektioner och träningsplanering, såväl lokalt som på distans. Men till slut har jag landat i ett koncept där jag i princip kan erbjuda mina tjänster precis var som helst i landet (världen?) men ändå öga mot öga. Och dessutom i ett paket där jag kan skräddarsy tjänsten till individen/gruppen men ändå behålla en tydlig grundstruktur. På ett sätt som till och med ADHD-hjärnan ska kunna leva upp till. Faktiskt. Dessutom syns en tydlig öppning för Elin att baka in sina häst-/ryttarkunskaper under samma rubrik och från samma plattform. Faktum är att jag har en skarp bokning på träningssamtal i äventyrsbilen redan dagen efter vi hämtar den!

Grunden är rätt enkel. Vi träffas för en genomgång ute i verkligheten. Hos dig, hos mig eller någon helt annanstans. Först ute - på rullskidor, skidor eller i löparskorna - med fokus på teknik i den gren du vill fokusera mest på. Om det känns relevant filmar jag dig för analys och framtida uppföljning. När vi känner oss klara med det praktiska sätter vi oss inne i värmen (eller skuggan, om det skulle råka vara sommarväder). Först tittar vi igenom eventuellt filmmaterial och sedan styr vi över fokus på det lite mer teoretiska. Du får fylla i en skattning / nulägesanalys och sedan arbetar vi fram några riktlinjer för dig att följa under den närmsta framtiden. Vid nästa tillfälle gör vi en ny nulägesanalys för att få en uppfattning om hur du utvecklats sedan sist.

Låter det intressant? Boka redan idag på slowenoughtowin.se!

Ny vintersäsong på gamla och nya platser

På söndag morgon flyter vi i land i Rostock och sedan väntar en lång dag genom Tyskland. Siktet är egentligen inställt på Val d'Herens, Valais, Schweiz, där jag bodde i några år och lärde mig det mesta jag vet om skidalpinism. Men för att få vakna i bergen redan andra morgonen och för att Elin så gärna vill åka längdskidor i Dolomiterna, kommer vi med högsta sannolikhet att ta en "liten" omväg genom de lite mer östra Alperna. Om allt klaffar kommer jag även att hinna med ett internationellt Slow Enough To Win - uppdrag utanför München tillsammans med en kvinna som vill åka Patrouille des Glaciers 2020. Som bonus passerar vi Gardasjön (även denna ny för Elin) som är rätt hajpad i många kretsar. Varför har jag inte riktigt fattat, men när vi ändå kör förbi så kanske vi tar en bild. Det gjorde jag nog förra gången, om jag inte minns fel. Väl framme i Val d'Herens kommer jag att bestämma mig för huruvida det är värt att jobba några veckor i skidskolan innan vi med högsta sannolikhet styr vidare mot Pyrenéerna. Och huruvida det kanske är värt att komma tillbaka dit för samma slags jobb under sportlovsveckorna. Men det behöver vi ju faktiskt inte bestämma än på en kvart - fjorton da'r...

Ny variant av Falktouren (som bör vara till min fördel) och avgörandets ögonblick

Falktourens fjärde etapp på fredag blir den första någonsin som avgörs i mörker och den avgör faktiskt ganska mycket, i stort och smått, för mig. Allra störst är väl kanske frågan om jag kan slå klubbkompisen Daniel Frantzich med två sekunder och huruvida det räcker för att jag ska kunna vinna höstens "ReflexDubbel" (vid Halloween Nightmare, den första av två deltävlingar, var nämligen Daniel starkast). Eller håller FalktourenFantomen Markus Gustafssons monsterform i sig så att han kan slå oss båda med 40 sekunder och stå som totalsegrare? Markus behöver även vinna den kommande etappen för att ha chans att stå som totalsegrare i Falktouren för fjärde året i rad (!).

Nä skämt åsido, den där MörkerDubbeln kanske inte är den allra största frågan ändå. Däremot hade jag själv en mycket svag dagsform vid förra etappen av Falktouren. Detta i kombination med bansträckningen som till 70% gick på platta stränder, asfalts- och grusvägar och verkligen inte passade mig alls. Det faktum att vi (de första ~10-15 löparna) sprang fel och hamnade långt bak i fältet efter ungefär halva loppet var nog mer förödande för andra än för mig, även om det stal väldigt mycket energi från en redan formsvag kropp.

Nåväl, jag ska komma till poängen. Inför förra etappen stod jag för första gången någonsin som totalledare i Touren. Och det tappade jag förstås med min mediokra sjundeplacering. För att ha en chans att slåss om totalsegern måste jag alltså placera mig riktigt bra - helst vinna -vid de återstående två etapperna. Är jag på pallen på fredag kväll så kommer jag troligtvis att vara sugen på att åka hem från utlandet till den femte och sista etappen i början av januari. Men jag vill hemskt gärna begränsa mitt flygande (att köra runt i en husbil känns redan ganska taskigt mot planeten), så på sätt och vis hade det varit lite befriande med ännu ett bottenlopp. Å andra sidan passar banan och mörkerlöpningen mig alldeles utmärkt så det vore förstås roligt att få till ett bra lopp just nu på fredag.

Sa jag förresten att jag dessutom är en av de huvudansvariga för stundande Etapp? Inte alls hektiskt den här veckan...

Eget idrottande får vänta

Höstens träning har väl gått sådär. För mig är det oerhört svårt att behålla glädjen, motivationen och inte minst min psykiska hälsa genom den mörka svenska hösten. Det är nog den främsta orsaken till att jag försöker "fly" utomlands när det mörknar. I år har jag fått skjuta på avresan, som många gånger förr, men nu är det äntligen snart dags. Dags för lite livskvalitet. Dags att åka dit året har fyra-fem årstider jämfört med Falkenbergs två och en halv. Dags för lite riktig träning. Dags för lite äventyr!

Vi hörs om en kvart - fjorton da'r!
/Andreas