En vecka har gått och jag har redan hunnit läsa många fina race rapporter från Sandsjöbacka trail och jag är grymt imponerad över de som körde tripplarna, både ’korta’ och långa. Själv är jag glad att ha kommit i mål! Det var ju lite hastigt beslutat att jag skulle vara med och det känns inte som att jag var riktigt förberedd. Hann med några längre pass mellan jul och start som ändå kändes helt ok. Jag försökte sätta upp ett realistiskt tidsmål.
Fredag kväll och tidigt lördag morgon försökte jag se vad alla som sprungit på fredagen skrev om underlaget och banan. Jag har nästan helt uteslutande sprungit i mina Altra de senaste 1,5 åren och vill ogärna dra på mig någonting annat. En bekant rådde mig till att ta dubbskor. Jag funderade på att packa ner de lösa ´dra på´ dubbarna men vet att jag inte gillar dem och att det antagligen blir mer meck än nytta.
Jag drog på min mina Altra och packade ner ett par Icebugs i väskan. När tåget stannade i Kållered märkte man rätt snabbt att asfalten var rätt hal. Då beslöt jag mig för att det fick bli mina Icebugs. Jag hade nog ändå tänkt lite när jag köpte dem – de är aningens större i storleken för att rymma tjockare alternativt dubbla strumpor om det är riktigt kallt så fötterna fick lite utrymme denna dag.
Jag såg väldigt mycket fram att få springa i helt nytt område i stan. Detta är inte riktigt mina trakter. Banan var helt i min smak och jag tyckte det flöt på rätt bra. Dubbarna gav mig grymt grepp på spångarna och jag vågade springa rakt på bergsknallar och släppa på utför. Det sitter nog lite självförtroende i dubbarna. Jag kände att jag hade rätt bra flyt mellan typ 7-12km därefter var det lite mer i omgångar.
När vi kom in i Änggården tänkte jag att nu är det ju snart mål! Hade dock hört ryktas om några överraskningar på slutet så jag ropade inte riktigt hej än. Änggården är ett myller av stigar och jag höll på att missa att springa igenom en grind. Tack till dig i blå jacka bakom mig som hojtade!
Överlag kändes kroppen förvånansvärt bra, inte direkt ont någonstans men när överraskningsbackarna kom så kröp det på lite krampkänningar in baksida lår o vader. Hade ingen aning om att vi hade så teknisk terräng mitt i stan! Skall läggas på minnet.
Det kändes väldigt udda att springa igenom Linnéstan bland lördagsflanörerna men det var bara att dra på och samla sig inför sista tuffa backen upp mot mål! Första finishen för i år – jättekul! Fick lite blodad tand och har noterat i minnet att sprinttrippeln kan vara ett alternativ nästa år om jag får en bra höst. Toppenbra arrangerat lopp – stor applåd till arrangörer, funktionärer, publik o alla andra inblandade. Vi ses igen!
