Jag fick förmånen att ta en härlig skogstur med en meriterad fd elitidrottare, som bland annat kammat hem ett antal SM-guld inom sin idrottsgren. Hon har inte tävlat i löpning, utan en helt annan konditionsidrott, men löpning har varit ett moment i hennes träning när hon tävlade på elitnivå.
Nu har hon inte tävlat eller tränat aktivt på några år pga andra prioriteringar i livet, vilket gjorde att jag trodde att vi skulle vara lite mer jämna än vad det visade sig på vår gemensamma löprunda. Hon öppnade rentav passet i ett högre tempo än vad jag gjorde och hela passet fick jag kriga på rejält för att hålla hennes rygg. Lite typiskt min personlighet, men istället för att be henne dra ner lite på tempot, så bet jag ihop och lät pulsen skena istället ackompanjerat med högt flås och dödsångest. En nivå som jag kanske inte pressar mig till om jag springer ensam, så i den bemärkelsen så gav passet utdelning på ett sätt.
Det som däremot blev så slående var hur olika vi var ute i terrängen. När hon kom till ett hinder, så läste hon av det snabbare än mig men framför allt så passerade hon hindret på ett helt annat sätt. Hon hade mycket längre tid i luften och typ flög fram över stock och sten, bland annat pga en makalös spänst i löpsteget. Hon tryckte ifrån och liksom svävade fram, medan jag kom bakom som en klumpeduns och eftersom jag inte hade samma spänst så bromsade jag oftast in vid hindren för att sedan ta mig över, upp eller runt dem.
Det här visade sig få en större konsekvens än vad jag trodde från start, för vid varje hinder så ryckte hon 10-15 meter, vilket jag sedan fick öka i tempo för att komma ikapp hennes ryggtavla igen. Så kom nästa hinder. Och nästa. Hennes tempo var mer eller mindre konstant, hon nyttjade mer spänsten bara för att parera terrängen medan jag ökade/bromsade/ökade om vartannat och fick därmed en mycket sämre löpekonomi.
Vilket osökt fick mig att reflektera över att jag förutom att gå ner lite i kroppsvikt nu i vår och ta bort lite överskottsfett som jag släpar på sedan förra årets försök att bestiga Everest - så ska jag dessutom lägga in specifik träning för spänst. Börja försiktigt, men dels köra dynamisk stretch för lår/rumpa/höftböjare, dels lägga till grodhopp och kanske rentav öva hopp upp på lådor mm. Likaså lägga in lite mer explosiv träning, som 60-100 meter sprint på löpbana. Det ska bli intressant att se om det inte lyfter min löpning till en ny nivå.
Det där med att svälja stoltheten och acceptera att man är sämre än den man springer med, men istället se det som inspiration, motivation och något man kan ta lärdom av är inte så tokigt alls. Dvs våga springa med någon som är betydligt bättre än dig själv! Gör dock inte som mig, går det för fort eller känns för jobbigt, så var ärlig med det och be den andre anpassa tempot efter din förmåga. Det är inte fel att gå utanför bekvämlighetszonen, men man behöver kanske inte lägga sig på en nivå där tarmarna håller på att skicka upp frukosten pga ansträngningschock.
