Jag har länge tyckt det varit skitjobbigt med folk som kommer med tips och idéer på hur jag skulle kunna bli bättre/effektivare/starkare/snabbare. Utvecklingssamtal på jobbet, tekniktips på styrkeövningar, utveckla konditionen... Jag har inte kunnat särskilja på att någon kommenterar det jag gör med den jag är. När jag läste Mark Mansons bok The subtle art of not giving a fuck så insåg jag att mina inre värderingsverktyg är helt åt helvete. Eller nej, det var inte då jag insåg det, men det var först då jag insåg att jag kunde göra något åt saken.

Om jag på min inre jag-duger-skala har kravet "det är bara när du är perfekt och kan allt som du duger", då är det svinjobbigt att ta emot feedback eftersom det betyder att jag inte kan allt och att jag då inte duger som människa. Det här är en skala jag har använt omedvetet i väldigt många år, vilket har fått mig att ständigt ifrågasätta mig själv. Det är oerhört svårt att kravlöst testa på nya saker om du redan innan har en omedveten förväntan på dig själv att kunna allt från början och i sämsta fall vara bäst på det du gör. Det är inte mycket som blir kul och det är väldigt svårt att vara nöjd med sin egna prestation.

Det har inte gått fort, första steget var att bli medveten om det orimliga mätverktyget. Att börja springa hinderbana, och framförallt att bryta ihop efter att jag nått mitt mål har fått mig att inse att det här är inte hållbart, jag kan inte göra såhär mot mig själv! Genom att sedan omkalibrera mina inre värderingsverktyg så har jag lärt mig att det jag gör inte är lika med om jag duger eller inte, för det gör jag, oavsett!

Utveckling handlar om att inse att jag är inte perfekt, jag kan inte allt. Nu när jag vet att jag fortfarande har ett värde utan att vara perfekt då är tanken på utveckling oerhört rolig! Att i dagsläget se att jag kan det här och det här, men om jag skulle träna på det här sättet så hade jag kanske blivit lite bättre på det här. Lite att kunna se på sig själv objektivt och att prata med sig själv som om jag hade pratat med någon annan.

För att ge ett specifikt exempel:

Jag var och tränade på ett nytt ställe, där fanns det däck att flippa. Om jag hade varit där för några år sen (hade jag ens varit där?!) och gjort det jag gjorde hade konversationen i mitt huvud låtit såhär:

- Jaha, du lyckades flippa det tyngsta däcket. Det var väl inget speciellt med det? Det kan väl alla. Ta en film och se om någon annan tycker du är stark. Annars kan du ju göra något annat nu när du kan det här.

Nu lät det istället:

- Åh, snyggt! Härligt att du lyckades flippa det tyngsta däcket. Grymt ju! Ta och filma och se hur din teknik ser ut, se om du kan utveckla däckflippen.

Jag kan bekräfta mig själv och jag kan se en film på mig själv att säga "bra, snyggt. Hm, om jag testar på att ha raka armar istället så borde ju det vara lättare.". Inte tycka att jag är sämst som inte kan göra det perfekt, utan jag kan se det mer objektivt. Det är oerhört skönt och det gör livet lättare att leva. Det gör att jag kan prova på nya saker utan att vara rädd för att misslyckas och göra saker bara för att det kul.

Bild till vänster är första lyftet, bild till höger efter lite justeringar. Om du tittar på armbågens vinkel så är den typ likadan, men vinkeln i höften skiljer rätt rejält. Jag tittade på första filmen och tänkte att musklerna som rätar ut höften är betydligt större och fler än de som lyfter i armarna. Om jag istället för att lyfta med armarna lägger så mycket tyngd som möjligt på benens muskler så borde det spara armarna. Det kanske inte är viktigt på ett träningspass där jag flippar däck för skoj skull, men i ett OCR-lopp där armarna behövs till så många andra hinder är det ju guld att slita lite på benen istället.

Istället för att titta på filmen och tänka "fan vad dålig jag är" så gick jag från passet svinnöjd över att jag hade lärt mig något nytt. Det är ganska stor skillnad på de känslorna.

Hur pratar du med dig själv?
Hur dömer du dig själv jämfört med andra?
Vågar du utvecklas?
Kan du titta på dig själv på film och säga snälla saker?

Det här är en utmaning; var snäll mot dig själv och våga utvecklas!