En såndär dag.
Jag har haft ett par tunga dagar nu. Ni vet när man känner att man inte duger till något lixom. Allt man gör blir fel, alla skämt missuppfattas osv. Man är inte på topp helt enkelt, utan egentligen ganska sliten och trött, psykiskt. Självkänslan och självförtroendet sviktar och man försöker hålla sig positiv men det är lite kämpigt helt enkelt.
Imorse så vaknade jag och längtade efter en löptur efter två vilodagar. Men valde att prioritera skidåkning med Promise idag när klubben tränar och att springa imorgon istället. Önskar jag inte behövde välja, men vill inte dra på och öka träningsmängden för fort igen utan skyndar långsamt och håller mig till schemat.
Hur som.
Träning med klubben på agendan, och idag var tanken att öva på omkörningar. Yiay tänkte jag, det är precis vad jag och Promise behöver öva på.
Passet började hur fint som helst, lite sockriga spår men helt ok ändå. Körde tillsammans med Eva och tanken var att köra om varandra i omgångar. Eva är lite snabbare än mig så hon väntade in mig på ett flackare parti varpå jag och Promise kör om och gissa min förvåning när han springer vidare. Han som alltid tappar farten och gärna väntar in omkört ekipage.
Jag var så himla överlycklig i den stunden. När man kämpat länge med svårigheter och helt plötsligt tar ett kliv fram i utveckling. Lycka.
Eva får köra om igen och i nästa nerförsbacke så vart det helt oväntat lite halt. Skidorna åkte mycket fortare än jag och efter en stunds kamp mot skidorna så åker jag i backen med ett brak. Ajaj, där krossades skinkorna kändes det som. Ignorera smärtan och upp igen, Promise vart lite rädd men vi hakade på nästa gäng som kom och fick fart igen.
*Puh* tänkte jag och var rätt lättad över att det gick bra ändå. Så åker vi en bit till och kommer till en rätt lång nerförsbacke, promise blir taggad som få och vi åker på rätt fort. Tills ena skidan skär ner i snön och det blir tvärstopp. Faceplant deluxe.
Så här i efterhand garvar jag gott, för när jag väl gjort några kullerbyttor och lyckats krångla mig upp på skidorna igen så har jag alltså mängder av snö innanför glasögonen samt ett gäng skrubbsår på magen (?). Tänk om jag ändå haft den vurpan på film, det hade nog varit hysteriskt roligt att se.
Skapligt skadefri.
För min del vart det inte värre än ett gäng blåmärken och skrubbsår på magen då. Men Promise tyckte det var läskigt och ville inte dra eller springa fort mer efter. Vi försökte haka på nån annan för att han skulle vilja springa efter då men icke. Då kom krokodiltårarna på matte. Till saken hör att vi har kämpat lite med draget, och det faktum att han är ganska "skovig" i sin dragvilja, och på slutet har det gått så himla bra. Så besvikelsen över att jag lyckades ställa till denna vurpa i kombination med en allmänt dålig dag gjorde att bägaren rann över.
Jag skidade runt en kilometer och grät. Var mycket tacksam över att vara själv i spåret just då.
När jag kom tillbaka till bilen så såg Eva, en klubbkompis hur det var fatt och lockade med mig på en runda till. Hon hjälpte mig att locka med sig Promise och försöka få ett schysst avslut på passet. Vilket var guld värt.
Nu laddar vi om för nya tag.
Det vart visst som en hel race-report av dagens träningspass. Men ganska skönt att få skriva av sig lite. Och må så vara att vi deppar ihop idag, men imorgon är en ny dag och då ska vi springa veckans första löppass. 2st på en dag tom, bättre terapi mot svackor i livet finns inte. Sedan lyckades verkligen min kära sambo att pricka in rätt dag för att överraska med blommor, vin och choklad på bordet när jag kom hem. Då grinade jag en skvätt till.
Må fint alla läsare. Nästa gång jag skriver hoppas jag inte jag behöver berätta om mer tårar utan hellre ett gäng sköna, härliga löppass.