Äntligen var det dags att åka till Kroatien och Hvar. Vi flyg på fredag morgon, loppet gick på söndag. Väl framme på flygplatsen i Split så kom allt bagage, utom två väskor. En av dem var såklart min. Dock hade jag tänkt till innan, och vad som var än mer förvånande var att jag hade tänkt rätt. Allt viktiga som våtdräkt, skor, paddlar och simglasögon hade jag i handbagaget. Efter trassel med inställda färjor och stress kom vi till sist fram till Hvar lagom till middagen. Lördagen innebär att vi tittade på Ötillö sprinten, provade att simma lite i vattnet för att känna temperaturen (runt 14 grader) och springa en kortare sväng.Både jag och Linda sprang i skor vi mycket sällan springer i, jag sprang ett par kortare pass i dem i höstas. Icebug acelleritas. Det är en skön sko, det visste jag innan. Vi vägde lite andra saker mot varandra och kom båda fram till att det blir byte av sko mot vad som var tänkt. Under lördag förmiddag kom även mitt bagage. Var nog tur att det var min väska och inte Lindas som kom bort. Hon var nog mer stressad över min väska än vad jag själv var. Söndag och daga för race! Vädret bjöd på ca 14 grader med regn till och från. Vi gick ner till frukosten och jag övervägde att inte äta något alls eftersom jag vet vad som brukar hända. Bestämde mig ändå för att ta ett ägg och en ytterst liten brödbit med smör och ost. Ett par lopp är kaffe och lite juice senare var vi uppe på rummet igen. Gjorde oss klara och då händer det som alltid händer. Trots minimalt med frukost bestämde sig kroppen för att kasta upp det.På med alla grejer och sen var det 5 minuters promenad ner till starten i hamnen. Det pirrade helt galet i kroppen. Det här hade vi tränat för och jag hade sett fram emot äventyret som ett barn längtar efter julafton. 9 km simning och 31 km löp. Det är ingen walk in the park vi gav oss ut på, där det dessutom finns en del cutoffer man behöver förbi för att få fortsätta. Så det går inte att springa runt och lalla hur som.Väl i första simmet bestämde sig kroppen för att få total panik. Vi är näst sist upp ur vattnet. Väl uppe ur vattnet tog det ca 1 km att få ner pulsen.Jag skulle dra 1700 m sim. Vi vågade inte chansa utan bestämde att Linda drar. Gick hur fint som helst, så fort jag får på mig linan och ligger på hennes fötter så släpper allt.Sen blev det löpning för att hämta bojen och sen tillbaka för att simma den längsta sträckan. Vi bestämde oss för att inte jaga, vi njuter och hejar på alla andra grymmingar vi möter. Väl uppe vid uthämtningen av bojarna vände det och gick utför. Äntligen, det här är vi bra på. Vi lät benen rulla medans vi följde planen med att vräka i oss energi för att fixa det långa simmet på drygt 2600 m. Vi hejade på de få lag vi lyckades rulla förbi och kom ner till igången för långa simmet.I med mer energi. Tänka, sikta, på med glasögon, paddlar, spänn åt allt ordentligt och sen kör. Gick hur bra som helst. Förutom 4-5 stopp där Lindas badmössa höll på att flyga av. Vid två tillfällen var jag tvungen att hjälpa till att dra på den. Linda navigerar grymt och vi ser lag överallt, utom där vi är. Både till höger och vänster guppar badmössor och bojar. Hon är iskall och håller sin kurs.Jag blir iskall. Sista 20 min ligger jag och skakar i vattnet av kylan. Men det bekommer mig inte så mycket. Tänker att det är så här det är. Gilla läget. I love swimrun! Snart är vi uppe! Minns inte något hur det ser ut från det att vi kliver ur vattnet upp till energistationen. Där får jag en dryrobe (stor varm jacka) över mig och en funktionär värmer mig genom att dra på hela min kropp. Häller i mig vätska medans hela jag skakar. Linda säger att vi behöver dra, jag tittar upp och förstår vad hon menar. Det kommer folk i rosa västar, medical. Vi sticker, lagom skakande får jag snart upp värmen. Ute på öarna går vi kanske som bäst, bortsett från Lindas fantastiska två långa sim, vassa klippor och lite kortare sim och nu fick jag äntligen börja dra lite i simmet. Sista simningen tillbaka till Hvar drar Linda. Spot on! Igen! In till hamnen och sen upp mot borgen.Det rullar på bra hela vägen upp för trappor och cerpentinvägar. Väl uppe visste vi att det fortsatte en bra bit. Totalt skuöle vi nu avverka 13.6 km löp.Efter ca 7 km ska jag ta fram min softflask och dricka, men hittar den inte i våtdräkten. Grusvägarna fortsätter att gå kopiöst uppför. Känns som det aldrig ska ta slut. Linda har cabbat ner våtdräkten. Jag känner att jag borde göra detsamma. Jag har dessutom en heatseaker under våtdräkten, men jag orkar inte. Jag säger till Linda att nu orkar jag inte bry mig med vätska och energi längre, vi är ändå i mål.De oändliga uppförsbackarna fortsätter och inte förens de sista 2 km vänder det och vi kan rulla på ner till näst sista simningen på 700 m. Vi tar det lugnt och dricker lite vid energistationen precis vid vattnet. På med grejerna och i vattnet. Mina glasögon immar igen direkt, jag ser verkligen ingenting och vi stannar flera gånger där Linda försöker guida mig rätt och till sist fattar jag att jag ska sikta på en båt, jag tror att det är en båt jag ser och siktar. Jag såg rätt, vi viker sen av till höger och in mot uppgången. Upp på land för lite löp innan det är dags för Linda att dra sista simningen på 1400 m.Linda siktar grymt medans jag bara ligger bakom och blir sådär läckert kall igen. Tycker att jag ser en haj, tänker att nu håller det på att slå runt ordentligt så jag ligger och blundar mestadels tills vi är uppe på land igen och nu har vi bara 3 km löp kvar.Mina ben och fötter är helt bortdomnade så jag kan till en början inte springa, efter några hundra meters högst märkligt stil i någon kombinerad stil med gång och löpning kan jag springa normalt. När vi närmar oss mål så hör vi hejarop från fantastiska Team Johannika.De hejar som om vi är på väg mot vm-guld! Då ska ni veta att dessa två tidigare under dagen har forsat fram längs banan och tagit en fin placering i damklassen, de har duschat och sen går de ner i regnet för att ta emot oss! Allt brister, jag orkar inte hålla ihop alla känslor. Känslan av att ha klarat mitt hårdaste lopp och på sättet vi gör det är oslagbart! Att få springa över mållinjen med dig är något alldeles extra. Det här är det tuffaste jag gjort. Det går liksom inte att klä på sig mer när man fryser, man har det man har. Det går inte att lägga sig i gräset och vila, som jag gjorde ena året på Vätternrundan. Det går inte att stanna för att äta något gott man har med sig, man har sina gels, dem drar man i farten och de är inte goda efter att man redan ätit dem i tre timmar.Tack Linda för att du lät dig övertalas att det här var ett lopp för oss! Tack Primalcoaching för allt du stöttat oss med på vägen! Vi hade inte gjort det här utan dig. Tack igen Linda för att du står ut med allt. När man ska köra ett lopp med mig så är nog den enkla biten att köra loppet. Allt innan, alla funderingar jag har. Allt jag måste hitta lösningar på för att göra på mitt eget sätt. Allt jag måste göra tvärtemot alla andra. Allt jag måste räkna på. Allt jag måste vända och vrida på.Du är en fantastisk vapendragare både på tävlingsbanan och i livet! Framförallt i livet, vilket är det viktiga när allt kommer omkring. Tack Ötillö och alla fina swimrunners för ett fantastiskt äventyr! Ni är så många som är så snabba men ändå är ni så himla ödmjuka och fina där allas prestation är exakt lika mycket värd. Oavsett om man är i mål på 5 h eller 8h. Nu laddar Team Pannband om för nästa äventyr, Ötillö Utö i maj!