Carl Johan Sörman drog iväg på ett riktigt äventyr i Japan. Läs hans spännande skildring av ett lopp som innehöll mycket teknisk löpning i branta sluttningar, vackra skogar och gigantiska paddor!
Ultra Trail Mt Fuji, 167 km, 8 000 höjdmeter . Ett av de lopp som jag har haft högst på min bucket list. Det skulle komma att bli mitt första 100 miles lopp, men trots detta hade jag – efter att ha studerat tidigare års resultat – den höga målsättningen att nå en topp 10 placering.
Dagen innan tävlingen var det soligt och 20 grader varmt, men när min sambo, dotter och jag kör mot starten regnar det, och väderleksrapporten har lovat en rejäl köldknäpp den kommande dagen. Jag tvekar om hur jag ska klä mig, men bestämmer mig för att starta i t-shirt och shorts. Trots att jag inte är elit-klassad får jag en bra plats, snudd på längst fram. Bakom mig står en hord på 2 400 löpare redo att ta sig an de japanska bergen. När starten går är jag förvånad över hur långsamt alla andra springer. För första gången i år har jag fräscha ben, då jag bara har sprungit några ynka mil de senaste tio dagarna, som jag har spenderat i Tokyo med familjen. Banan är lättsprungen i början. Väldigt platt och mycket asfalt som ringlar sig genom underbara cederskogar inbäddade i en mystisk dimma. Min plan är att ligga på ganska bra de första tre milen, innan banan börjar bli kuperad, för att sedan ta det lite lugnare och se hur långt jag håller. Kanske att mina pigga ben låg på lite väl hårt, då jag ledde vid första aid stationen. Men efter de tre första milen, när klättringarna och de branta nedförslöpningarna börjar, lugnar jag ner mig och släpper förbi några andra snabba löpare. Jag tänker att det är långt kvar, att jag måste spara benen och att jag inte får börja tävla mot någon så tidigt i racet. Det ihållande regnet gör stigarna leriga och svårsprungna, speciellt i de branta och snirkliga nedförsbackarna. Jag är glad att jag ligger i täten, men tänker på alla löpare som måste ta sig ner för backarna när de har blivit ordentligt söndertrampade.
Mörkret faller tidigt. Redan vid 19-tiden behöver jag sätta på mig pannlampan, och då uppstår ännu en svårighet. Regnet och dimman gör det väldigt lurigt att se stigen i skenet från pannlampan. Ibland får jag ta av mig lampan och hålla den i handen i höfthöjd i stället, för att se var jag ska sätta fötterna. På en sträcka sitter det riktigt stora paddor på stigen och glor på mig, och då blir det ännu viktigare med uppsikten för att inte trampa på de stackarna. Efter halva loppet har jag halkat ner till en 9:e plats, men jag förväntar mig att några löpare framför mig ska bryta ihop.
Det viktiga nu är bara att fortsätta framåt. Under hela loppet sätter jag mig aldrig ner, och jag går endast i uppförsbackarna. Fötter och ben börjar göra ont. Likaså ryggen och revbenen som tar stryk av knöliga saker i löparvästen. Kampen mot hjärnan har nu börjat på allvar. Natten verkar aldrig vilja ta slut. Som i limbo springer jag kilometer efter kilometer i mörker. Men med många underbara upplevelser. På ett par ställen växer det tusentals hostaliknande växter i en annars vinterbrun skog. Jag stöter på små träd med overkligt rosa blommor som blommar på bar kvist. Trevliga funktionärer som hejar och som med överdrivna rörelser dirigerar oss genom natten med lysande röda pinnar. Jag ler lite extra åt den funktionär som är utklädd till Mt Fuji. Vid två tillfällen hör jag ett dovt gurglande ljud i mörkret. Min tanke går till japansk svartbjörn. I den rekommenderade packlistan för loppet ingår en björnklocka som är tänkt att skrämma iväg björnar. Jag har dock läst att klockan lika gärna skulle kunna locka till sig björnar. Jag vet inte vad som är sant, men jag valde att springa utan klocka. Efter loppet letade jag upp björnljud på internet, och det var exakt samma ljud som jag hörde i natten.
När gryningen äntligen kommer börjar jag frysa lite. Jag har hittills sprungit i t-shirt och shorts, men tar nu också på mig en mössa och ett par vantar. Jag orkar inte rota fram och krångla på mig mer kläder. Med gryningen kommer också de tuffaste klättringarna jag varit med om. Hade det inte varit för alla rep som man bundit fast i träden längs trailen som hjälp, är jag osäker på om jag hade kommit upp överhuvudtaget. Och på flera ställen fanns det även rep för att ta sig ner.
När jag till slut passerar mållinjen har jag sprungit i 22 timmar och 4 minuter (varav ca de 10 sista timmarna utan att ha sett någon annan löpare). Jag är otroligt nöjd med min 6:e placering. Årets (och mitt livs) längsta lopp är nu avklarat, och Lavaredo Ultra och CCC kommer kännas som en klackspark i jämförelse. 5 timmar efter min målgång, när jag vaknar upp efter en lur, och tittar ut genom hotellfönstret ser jag att det är snö på bergen som jag sprang i tidigare. Tävlingsledningen bestämmer sig för att avbryta loppet på grund av snö, is och extrem kyla. Jag lider med alla stackare som tvingas bryta, men jag förstår mycket väl hur farligt det är att ta sig fram på den tekniska trailen under rådande omständigheter. Dagen efter var det åter strålande väder, och vi fick äntligen se hela Mt Fuji.
Summering av UTMF: Ca 50 gels, 4 bananer, 2 liter cola, 8 liter sportdryck, en inflammation i armen på grund av all klättring (men benen är ok). Det var en mycket välorganiserad tävling i underbara miljöer och jag kommer gärna tillbaka!
Carl Johan blev alltså sexa i ett starkt startfält, cirka 2,5 timme efter segraren Xavier Thevenard.
Alla resultat
Foto: Privat, samt @ultratrailwtour @kata_kertesz
