Blickar ut över fälten där kossorna går och betar. Åt andra hållet ligger bergen, The High Tatras. Jag befinner mig i Slovakien tillsammans med Roger och hundarna och här ska vi tillbringa kommande månaden. Med att semestra, upptäcka ett nytt land och att springa. Dryga två veckor har gått sedan Täby Extreme Challenge 100 miles och jag har kommit igång hyfsat med träningen igen. Efter att ha sprungit mestadels relativt platt och lättsprunget månaden innan TEC så är kroppen en smula chockad av den ganska drastiska ökningen av höjdmeter och timmar ute, men det är väldigt roligt att vara tillbaka till "min" typ av löpning vilket innebär mycket sten, rötter och blöta fötter. Jag lever i förhoppningen att den här tiden kommer ge mig någon form av grund inför TDS som är sommarens huvudmål och med sina 145 km och 9100 hm kommer att bli en ordentlig utmaning för mig. Hu! Det har inte ens gått två år sedan jag tog klivet in i ultralöpningens värld genom att springa Swedish Alpine Ultra, 107 km över fjället från Nikkaloukta till Abisko och då hade jag inte en tanke på bergslopp, 100 miles, eller ännu längre lopp. Det är fascinerande hur snabbt gränserna förflyttas och mitt sätt att träna har förändrats en hel del. Jag har aldrig sett mig själv som en löpare och kommer nog heller aldrig att göra, men jag har gått från att "bara" springa kravlöst och på känsla till att ha någon form av tanke med hur jag lägger upp träningen. Jag älskar enkelheten i att springa, att det till sist bara handlar om att förflytta en fot framför den andra. Jag älskar känslan av frihet, av att vara ett med naturen, känna vinden som sliter i håret och låta fötterna leka som de vill över stenar och rötter. Rörelse som bara är ren och skär glädje. Den kärleken kommer alltid att vara min främsta drivkraft och huvudanledningen till att jag springer. Men så är det den där förbannade nyfikenheten. Den som driver mig att springa lopp och som får mig att vilja testa hur långt jag kan förflytta mina gränser, fysiskt såväl som mentalt. Det har tagit emot att erkänna för mig själv att jag faktiskt gillar tävlingsaspekten i det hela, men jag har bestämt mig för att acceptera läget och våga sätta upp specifika mål. Jag har en förhoppning om det här kan bli ett roligt löparår då det är en rolig blandning av lopp jag sprungit tidigare (Swedish Alpine Ultra, Arctic Cirkel Race och Kullamannen) och nya utmaningar så som Älvdalen backyard ultra (ÄBU), Keb classic sommar och TDS. ÄBU är näst på tur och springs på väg hem från Slovakien. Jag har ju aldrig sprungit en backyard tidigare och tanken är att se och lära men också att springa tills det tar stopp. En annan intressant grej är att jag kommer lämna över delar av träningen till Jonas Johansson, som för övrigt innehar banrekordet på mitt favoritlopp Swedish Alpine Ultra och som pacade mig på TEC. En smula läskigt då jag är van vid att göra som jag vill men en stor fördel är att jag kan skylla alla dåliga lopp på Jonas framöver... Skämt å sido ska det bli skönt att ha någon att bolla med, som har mer koll än vad jag själv har och jag tror det kan bli himla bra!
Nåja, tillbaka till Slovakien. Vi hyr en stuga i en by som heter Vojnany och har ca 250 invånare (så nästan dubbel size jämfört med Abisko). Vi är definitivt de enda turisterna här och i princip ingen kan engelska. Själv tycker jag dock att det fungerar alldeles utmärkt att prata med korna och tupparna och att ha alla stigar och fyrhjulingsvägar för mig själv. Hundarna tycker att det är helt perfekt att få strosa omkring ute på gården hela dagen och Scout han leker Ferdinand under sin korkek. Till nationalparken High Tatra är det ca 25 minuter och jag trivs med mixen av jordbruk, skog, stora kullar och berg.
