Jag har en riktigt skön träningsvärk i låren idag, trots att gårdagens tävling Trailvarvet inte var längre än 11,5 km - en för mig relativt kort sträcka. En skön känsla, men uppenbarligen så har jag också i någon form aktiverat kroppen under tävlingen på ett sätt som den inte var fullt så van vid. Vad berodde det på? Upp- och nedförsbackar? Nej, jag körde backpass i slalombacke så sent som i söndags. Träningsvärken kommer av den adderande intensitet som tävlingen i sig innebar.
Jag älskar att tävla!
Jag älskar att tävla! Det är bara så galet roligt, trots att jag aldrig kommer att kunna aspirera på en pallplats – något jag heller inte strävar för. Däremot tävlar jag för upplevelsen i sig. Det är bara något som jag inte kan applicera på ett vanligt träningspass. Det är en speciell känsla innan tävlingen med alla förberedelser. Kost, val av klädsel, kanske titta på banprofilen, kanske växla några ord i sociala medier med någon bekant som också ska köra. Numera dokumenteras också många av loppen med film, något jag ofta kikar på om det är en tävling jag inte kört innan.
Sedan brukar jag alltid bli nervös lite före loppet. Rentav lite ångest sådär, men man ska ta sig dit, kanske hitta parkering, inte fastna i bilköer, någon gång har jag upptäckt att kön till efteranmälan varit läskigt lång läskigt nära tävlingsstart och mycket annat. Det är skönt när all logistik är plats och jag står där i startfållan och känner mig redo och vet att allt gick bra – där det enda som återstår är fokus på mig själv, tävlingen och upplevelsen.
Där i startfållan är det en speciell atmosfär. Folk trampar lite rastlöst på stället. Någon är övertaggad. Folk dubbelkollar sina löparklockor, justerar musik i mobilen och hela luften andas förväntningar och spänning. Det är som ett enda stort energifält som är uppladdat och redo för urladdning. Jag känner att andras spändhet och energi på något sätt har inverkan på mig själv också. Inte sjutton kan jag bli så taggad på ett träningspass, inte ens ihop med vänner.
Sedan går starten. Äntligen får kroppen börja leverera. Redan strax efter starten brukar jag göra saker jag normalt sett inte gör på en träning – snabba tempoväxlingar och sidoförflyttningar. Ofta är det lite trångt, åtminstone för oss som inte är elitlöpare utan som står ”bland alla andra” och på de allra flesta tävlingar tar det ett tag innan jag hittar en klunga eller en lucka som kör det tempot jag vill rulla i.
Sedan väl ute på stigarna så titt som tätt så tvingades jag till ”omkörningar” när jag kom ikapp långsammare löpare. Här skiljer sig traillöpning en del mot för klassisk väglöpning. På en väg kanske man ser en öppning runt en löpare och kan varsamt höja tempot och med en relativt liten fartökning ta sig förbi, lite som en långsam omkörning på en motorväg. Ute i skogen kan luckan snarare bli ”mellan tallen till höger och den stora stenbumlingen två meter framför”, vilket kräver en helt annan omkörningsmetod. Det är här intensiteten kommer in. Igår hamnade jag flera gånger i lägen där jag fick ta ett blixtsnabbt beslut om att kasta ut kroppen och bara trycka på järnet för att komma förbi en löpare utan att krocka med naturens hinder framför. Jag kom till en uppförsbacke där jag såg att flera löpare började trött promenera, medan jag ville powerwalka med händerna på knäna och trycka på uppför. Jag insåg dock att jag måste förbi samtliga för att inte krocka med någon längst upp. Jag kom till ett långt utförslöp där jag såg att om jag bara gav järnet i ytterkant, så kunde jag springa förbi 12-14 personer och få en lucka framför. Jag kom till någon lerig grop där andra löpare bromsade in och jag insåg att jag med ett spänstigt steg istället kunde hoppa över hela gropen och ta mig förbi löparna.
Det är här intensiteten kommer in. Dessa små, snabba ryck, den där extra energin och explosiva kraften jag lägger på att plocka positioner – det är en intensitet jag i normala fall inte tränar på samma sätt på ett träningspass.
För att det är roligt!
För att inte tala om målspurten. Särskilt inte om någon börjar utmana mig och trycker på lite extra. Även om jag kör ett träningspass med vänner och vi utmanar oss med typ ”sisten till björken är en fegis” så är det långt ifrån samma sak som känslan av att se mållinjen, höra en speaker ropa upp löparnamn, veta att man krigat sig igenom något och att det nu bara är det sista kvar. Så kommer det där rycket i ögonvrån. Någon som börjar öka farten. Jag ökar lite själv. Den personen ser att jag ökar och börjar fullständigt ösa på. Här går jag typ in i någon slags reptilhjärneläge, men det är precis som att jag stänger precis allt annat och fokuserar enbart på att bräcka personen som antagligen har exakt samma tanke om mig.
Av vilken anledning då, när ingen av oss ens är i närhet av en pallplats? För att det är roligt! Det är kul, en extra utmaning och inte sällan slutar det med ett handklapp mellan andetagen efter mållinjen och ett tack till varandra för utmaningen.
Sist men inte minst så måste jag nämna publik och funktionärer. De där fantastiska eldsjälarna som trots att de inte känner mig, peppar, ropar hejjarramsor, klappar händer, ringer med bjällror, blåser i trumpeter osv. De där orden som kommer precis när man är i en svacka av trötthet och som gör att man sträcker lite på ryggen, ler tillbaka och från ingenstans får energi att trycka på lite extra. Eldsjälar!
Allt detta gör att tävlingar för mig bjuder på en annan intensitet än vad jag uppnår på mina vanliga träningspass. För mig är en tävling ett slags högkvalitativt träningspass i en enda stor gemenskap. Var och en av övriga löpare är där och då en slags bricka i pusslet för min egen utveckling som löpare. Samtidigt som jag har busroligt. Nu är trailtävlingarna på gång på riktigt i landet - så ut och njut!
