Senaste dagarna har mina sociala medier svämmat över med resultat och rapporter från Göteborgsvarvet. Ett fantastiskt lopp som jag fullkomligen älskar, men just nu pågår det mätning av hur man har presterat. Vilken tid fick du, hur kom du, ah, fel skor denna gång, vilken position, vad blir nästa tid på varvet, ska du köra Stockholm (marathon) osv. Våra (få) springinriktade medier fokuserar med all rätt på utmärkande resultat och prestationer, för personer som presterar bra inom en sport eller idrott ska absolut hyllas.
Någonstans där känner jag att jag har gjort rätt val som inte bara bytte till att springa i skog, berg och fjäll - utan som släppte ett prestationskrav ytterligare.
Jag är som många andra. Jag ville och fick skapliga betyg i skolan. Jag vill vara en av de bästa medarbetarna på jobbet. Jag vill ha kanske inte den bästa tomten och huset i kvarteret, men jag vill visa alla andra att jag håller ribban högt. Hos mig ska det se fint ut. En av de bästa. Hos mig ska det vara städat, presentabelt och fint ut. Jag är trots allt ungkarl, men det ska ingen på besök märka. Hon ska helt klart tycka jag var den bästa daten på länge. Jag vill vara den perfekte pojkvännen, den perfekte grannen, den perfekte bloggaren, den.... inte perfekte löparen.
Inte perfekte löparen. Utan löparen. Skogslöparen. Som bara ger sig ut och njuter för att må gott. Uppleva. Upptäcka. För att sinnet skriker efter det - inte för att kollegan på jobbet skriker efter någon ny tid.
Det säger inte att jag inte kör sprintintervaller som får mig att nästan kräkas eller att jag inte krigar som en galning i Bollebygds skidbacke Bollekollen med både näsblod och spya nära till hands. Men jag gör det för att utveckla mig själv, ta mig till nya nivåer, vilket i sig öppnar för häftigare upplevelser mm. Min träning inför mina två försök att bestiga Everest har varit äckligt jobbig, men en piss i havet om man ska träna för att kapa 10 minuter på Göteborgsvarvet. För att bli bra på en gren så behöver man träna på att bli bra på just den grenen, vetenskapligt bevisat. Just därför är jag idag glad över att jag inte sprang Göteborgsvarvet, som i sig är helt fantastiskt, men där jag befinner mig nu så behöver jag mer släppa prestationen och istället sikta på nästa äventyr.
Jag är extremt imponerad av er som köttar på och presterar på elitnivå inom trailrunning. Fanny, Patrik, Emlie, Emma, Elov - ja ni är flera som jag följer och inspireras av! Ni är helt makalösa och ni har bestämt er för att löpningen ska vara en del av ert bästa jag. Kudos! Ni ger mig så mycket inspiration och motivation trots att jag aldrig kommer ens nudda er nivå. Däremot kommer vi att fortsätta ses på tävlingar, för där ni är, brukar jag vara - om än lite längre bak i startfållan och desto längre bak i resultatlistan :)
Stort grattis i varje fall till alla fantastiska löpare som krigade igenom Göteborgsvarvet! Och som tävlingsskalle och vinnarskalle kunna säga att jag är i en ny fas. En fas där min tid på varvet inte längre existerar som ett mått på min duglighet som löpare.
