Ötillö Utö årets andra tävling

I söndags var det dags. Dags för det vi tränat för sedan december. Ötillö Utö 35 km löp och 5 km sim. Helgen innan Utö fick jag någon form...

22 maj, 2019 |

I söndags var det dags. Dags för det vi tränat för sedan december. Ötillö Utö 35 km löp och 5 km sim. Helgen innan Utö fick jag någon form av pollenchock och förkylning och låg däckad i ett par dagar. Träna var inte att tänka på då hosta och snorandet satt kvar. Jag började fundera på om vi skulle kunna starta. Starta för att försöka gå så fort vi bara kunde. Det var det vi tränat för sedan början på december. I mitten på veckan blev även Linda dålig. Ingen kunde träna och humöret var väl kanske inte på topp. Lördag morgon började vi packa för att ta färjan ut dagen innan för att slippa gå upp allt för tidigt på söndagen.

Vi tittade på sprintdistansen som gick då, rekade banan lite och träffade många fina swimrunners. Den stora snackisen var kylan, det var 5-8 grader på simningarna. Kyla är inte min grej i vattnet. Som tur var hade jag packat ner en ulltischa som jag ganska snart bestämde att starta med. På kvällen får Linda frossa innan vi ska gå och äta, vi bäddar ner henne, hon sover en timma innan vi måste gå upp och äta. Petar i oss lite mat och tillbaka ner i stugan och bäddar ner Linda. Alvedonen, vart är alvedonen? Inte med i alla fall. Världens bästa @jojjosoderin har en karta som hon kommer med till oss. Återigen tack Johanna!! Här börjar jag tänka att nej, det blir ingen start. Hon ligger med kläder på sig under täcket och skakar, det är inte värt det. Vi ville inte komma hit och bara ta oss runt. Vi ville ju se hur fort, med våra mått mätta, vi kunde gå.

Lördag morgon och det går knappt att få liv i Linda när vi ska registrera oss och sen äta frukost. Jag säger att det är okej, vi struntar i det. Hälsan är viktigare. Det är okej. Lägg dig och sov igen istället. Efter en stund bestämmer vi oss för att registrera oss, äta frukost och se vad som händer. Jag tänker att större under har ju skett, men nja jag tror inte på start.

Äter frukost, racebriefing, ner med Linda i sängen igen för att sova. Det är nu 75 minuter till start. 50 minuter innan start har vi ytterligare 16 öråd. Jag har bestämt 4 gånger att vi inte ska starta. Jag försöker förklara att hon är viktigare och vi har redan gått i mål här. Vi har lite mera öråd, tårar, kramar och pepp så studsar hon upp. Vi kör. Jag tar det ett varv till. Lova att du inte har feber eller ont i halsen, då kommer jag aldrig förlåta dig. Nej jag lovar.

Ca 40 min till start och nu är det lite brådis. Rummet ser ut som ett bombnedslag med grejer. Den enda förberedelsen vi gjorde på lördagen var att skriva ner sträckorna på paddlarna. På med grejer, packa ihop, just ja energi? Linda vet att jag räknat en del på det innan, men det var ju under friska förutsättningar. Gör ett snabbt överslag, 12 gels och två eller tre blocks var. Ner med energin i strumpor och våtdräkt. Ner mot hamnen för att lämna in väskorna, ta på all utrustning, jag skulle prova att simma en kortis för att se om det hjälpte för att inte kroppen skulle få chocken på första simmet. Vi klarade det, vi hann till och med prata med folk som också skulle starta samtidigt som vi tog en bild och slängde upp på insta. Kändes ändå som en helt rimlig prioritering, just då. Nu tänker ni shit! Magen har inte vänt sig än. Men jo, den passade på att göra det när jag gick upp ur vattnet. Skönt tänkte jag, då var det klart.

Väl inne i startområdet börjar den där magiska känslan infinna sig, dock med en viss nerv för Lindas hälsa. Men jag har varit med förut, jag vet hur hon kan bli, jag vet att jag löser det och framförallt så har jag skött simmet och vet att om det behövs så drar jag allt, allt i vattnet och allt på land med Linda bakom.

Starten går och vi har bestämt oss för att gå extremt sakta för att hålla Lindas puls i schack. Vi följer planen och kommer till första simningen. I år fick man ha lina där, vi hade bestämt att Linda skulle dra den och jag bara lägga mig bakom och glida med. Funkar hur bra som helst med andningen och jag behåller lugnet. Om det var kallt i vattnet? Ja. 5-8 grader är kallt. Kylan tog hårt på mina händer och ansiktet, i övrigt var det helt okej. Upp på land för lite löpning och det går okej. Jag börjar hosta en del och tänker att det är så här det kommer vara, bara gilla läget.

Andra simningen och Linda frågar om jag vill dra, fixar du det? Jag hör på henne att hon är lite orolig, jag förstår att det är för att hennes kropp inte är helt hundra. Då blir man extra stark när man tävlar i lag. Ner i vattnet och simma, simma, simma. Funkar ganska bra, men jag känner hur mina armar liksom dör efter 150-200 meter. Funderar på om jag är helt oduglig, sjuk eller vad det kan vara. Upp på land, iväg på löp. Så rullar vi, jag fortsätter dra på simningar och hostar på land. Simningarna fortsätter med att armarna typ dör så taktiken blir att gå på rött så länge armarna fungerar som jag är van, så får jag bara hantera när de dör.

På fjärde löpningen som var lite längre och en del grusväg så var det återigen dags. Magen vände sig. Jag är så sjukt trött på det, så jag orkade inte ens stanna. Lät det liksom ske i farten tre-fyra gånger innan det la sig.

Sista två löpningarna innan Båtshaket, även där första cutoffen är, är mycket trail och en del uppför. Där vill Lindas kropp inte alls vara med och vid några tillfällen stannar vi 15-20 sek för att låta henne andas. Jag börjar bli otroligt varm på löpningarna, trots att jag drar ner ärmarna och dragkedjor både fram och bak. Ett tag överväger jag att ta av mig ärmarna helt och lägga dem i våtdräkten, den mindre bra idén ska vi nog vara glada att jag valde bort. Linda påminner mig att ta energi, trycker en hel och rullar ett par minuter innan det är dags igen. Magen vänder sig och jag kan ha avklarat ett par av mina längsta kräkor. Återugen körde jag dem i farten. Äntligen framme vid Båtshaket och här får vi massa positiv energi av så många underbara människor!

Simningen efter Båtshaket drog Linda, det hade vi bestämt sedan länge. Det är kallt, svinkallt. Framförallt om ansiktet men även händerna.

Upp på land och det blir varmt igen. Min hosta gör sig påmind och så fort vi går fortare än 6 tempo på grusväg så känns det som inälvorna är på väg upp. Bara att gilla läget och hålla tempot efter hostan. Ytterligare några kalla sim och löp innan vi kommer fram till ett längre löp, som mestadels går på grusväg. Vi rullar på, jag först och Linda bakom i lina. Här börjar jag få lite för ont i knäna för att det ska vara kul (förmodligen har jag inte vant in kroppen ordentligt vid de nya skorna) vilket gör att jag börjar få svårt att hålla uppe den lilla fart vi kan hålla. Efter 7 km löp ska vi äntligen få simma lite igen, variationen av att simma, springa, simma, springa, gör en hel del för psyket.

När vi kliver ner i vattnet och har fyra simsträckor och lika många löp kvar så säger Linda "Nu!... Nu har jag feber". Sen lägger hon sig i vattnet och simmar. Vi kommer upp och här börjar mina muskler bli riktigt kalla, jag har svårt att komma igång och kunna springa. Efter en stund kan jag alla fall ta mig fram skapligt. Vi springer längs bryggorna, in i skogen och sen ut på bryggorna och över mot sista cutoffen. Dags för magen att vända sig lite igen, står kvar en bit ifrån energistationen och tänker att jag då inte syns. Magen vänder sig lite till och sen kan jag fortsätta ända fram. En kille med rosa/röd väst frågar hur det är. Nu har vi ju lärt oss hur man gör när dom kommer, den som mår bra pratar och förklarar lugnt och fint att det inte är någon fara, den andre är tyst. Det här händer jämnt. Vi är vana. Det blir bättre när vi rullar iväg. Jag häller i mig ytterst lite vätska innan vi snabbt drar.

Efter energistationen får vi sällskap en längre bit av Ex Athlets, det pratas lite, skrattas lite och man får lite ny energi. Vilket var välbehövligt. Efter simningen var musklerna så kalla att jag inte kunde springa och det dröjde innan benen rullade igång. Även energin började tryta, även om jag petat i mig bra under loppet så har mycket kommit upp. Linda känner att hon behöver vara stark, kopplar om linan och lägger sig först och drar mig. Mina ben tycker hon springer för fort, men jag vet att jag måste hänga med. Annars blir pinan bara än längre.

Ner i näst sista simmet, Linda drar. Kallt, det är fruktansvärt kallt om ansikte och händer. Upp på land för sista riktiga löpningen. Vi ska tydligen ha lina här, i trail. Jag har aldrig legat i lina tidigare i skogen. Ny upplevelse och jag tänker mycket på om det är så här Linda har det när hon ligger bakom mig. Kommer ganska snart fram till att det inte kan vara så, jag tar det ju lugnt och försiktigt. Stannar till, anpassar farten och gör ju allt rätt. Jag får aldrig upp värmen under löpet, dags för sista simmet och jag drar. Gör som jag gjort mer eller mindre hela loppet, börjar med att gå på rött så länge det håller. Gissar att det höll 100 m. Sen fick jag slita med allt sista biten.

När jag kommer fram till bryggan börjar jag gå. Linda verkar ha bestämt sig för att spurta sista 50 meterna, jag har trasslat in mig i linan, jag har trassel med allt känns det som. Jag har ingen känsel i vare sig händer eller ben.

Vi kommer över mållinjen. Många fina hejarop hörs. Vi kramar om varandra. Hur fan gick det här till? Vi har ju knappt haft något trassel! Bortsett från att våra kroppar inte var friska. Vi får varm saft, jag börjar skaka av kyla. Skvätter den lite mer än varma saften över händerna. Bränner till. Jag ska börja trassla med utrustningen och greja. Börjar skaka än mer och folk tycker jag ska ner i en av de vedeldad badtunnorna som finns precis vid målgången. Jag har inte riktigt koll på så mycket nu. Jag kan inte ta av mig linan jag har runt midjan med paddlar och dolme, jag kan inte ta av mig skorna och jag kommer inte över kanten på tunnan. Jag hänger på tunnan istället och stoppar ner händerna i det varma vattnet och tycker att det här räcker bra. Ingen annan verkar tycka att det är bra. Plötsligt drar det vara till och jag fattar inget, då har @miarohman slitit av mig linan med paddlar, Linda försöker knyta upp skorna och jag minns att jag säger till henne att sluta för jag får ju aldrig på mig dem igen. Dock oklart varför jag skulle behövt tagit på mig dem egentligen. Plötsligt tar någon i tunnan tag i min midja och vips så här han lyft i mig i tunnan. Så otroligt skönt. Även om kroppen fortsätter skaka lite och jag har inte helt hundra koll på allt folk frågar om. Ingen verkar förstå att jag ännu inte har sparat passet på min Garmin. Tack och lov lyckas jag göra det när jag sitter och skakar i tunnan. Jag får en Cola och vet att nu är allt snart bra igen. Någon drar upp min dräkt och rör om i dräkten med händerna för att det ska komma in varmt vatten. Jag dricker lite Cola och huvudet börjar klarna igen. Linda står bredvid tunnan och tycker att det är skönt som det är, utan att sätta sig där.

Swimrun bjuder verkligen på naturupplevelser. Det finns så otroligt många fina bilder tagna under detta lopp som visar på just det. Att sedan få vara i det, uppleva det och samtidigt stanna upp en sekund och bara njuta är inte så tokigt. Swimrun är verkligen familjärt. Så många fina härliga människor man redan har träffat och hela tiden springer man på flera. Först tänkte jag inte nämna någon, för ni vet det där lätta med att glömma en annan. Men @jojjosoderin tack igen för alvedonen, det räddade nog vår start (sen kan det diskuteras om det var bra eller dåligt att vi startade). Tack också för underbar pepp och bilder under loppet! Tack @miarohman för ditt otroliga engagemang, hejande och fotande längs banan! Du var verkligen överallt!! Tack @lindadoktar för att du står ut. Sen kommer vi till han som ligger bakom så mycket av @teampannband André Fält aka @primalcoaching Tack för upplägg med träning. Tack för allt stöd. Tack för att du gjort mig till en swimrunner!

Senaste blogginläggen

  • Pryltest - Craft Nordlite Ultra / Pure Trail Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Men. Du är väl aldrig sjuk? Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Att komma dit man är Malin Tidqvist
    Läs mer
  • 10 månader mot 10 mil - my experience Sara Costa
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Löpargrupper

För dig som vill upptäcka nya stigar på hemmaplan - ihop med andra.

Outnorth Trailtour

Vilka är landets bästa traillöpare över säsongen 2024? Vilket är det starkaste teamet? Från stränder, via klippor och fjäll till djupa skogar.

Trails of SWE c/o Dacia

Trails of SWE c/o Dacia är 4 lopp, 4 naturtyper, 4 sätt att uppleva vårt fantastiska land. Och 4 sätt att få använda hela din kapacitet, att våga vara grym.

Guider utrustning

Få hjälp inför ditt köp av skor, pannlampor eller löparryggsäck. I samarbete med Outnorth.

Trailkalendern

På fjället, längs havet, i skogen. Här hittar du alla svenska traillopp i en kalender.

Shop

Snyggkläderna, presentkort och löpargrupperna

Trailrunning Sweden AB
Hästtorget 6, 312 30 Laholm
VAT-nr SE559145416901
Email: [email protected]


Lägger till i kundvagnen

  • x
X
X