De vá länge sedan sist…
Men jag har allt varit ute i skogen en del. Har fortfarande ont i min rumpa efter att i februari (tror jag) tagit ut stegen lite för mycket när jag lekte gasell i skogen, men jag har tagit mig några ”flåsningar” i skogen sedan dess. Det är ju lite konstigt det här med trail..
En del blir lyckliga av att få tävla och kanske även vinna en och annan tävling, andra tävlar mot sig själva och håller koll på kilometertider. Sedan finns de dom som gärna utmanar sig med hur många mil dom springer och även en del som ”nöter” timmar. Själv är jag en ”trailare” som följer ”flödet”, dvs ”the flow”. Det är alltså dagsform och känsla som får styra mina löpsteg.
En mil (för mig) kan många gånger delas in i olika skeden som tex. de första 3 kilometrarna som är en uppstart utan dess nåde, där jag mer känner mig som en flodhäst som kämpar för att komma upp ur vattenhålet på en lerig strandbank. Därefter följer allt som oftast en relativt ”skön” känsla av ”flow” som kan förklaras genom att jag då känner mig som en älg som graciöst plöjer sig genom skogen. ”Flowet” är ju oftast inte speciellt hastighetsrelaterat utan mer en känsla av att nu är jag på G och det går bra! Efter den graciösa (eller ska man kalla det grandiosa fast det snarare är o-grandiost att se mig då?) kommer en känsla som jag kallar för ”en skadeskjuten skabbräv” vilket ofta innebär att jag håller samma fart som älgen men att det ändå är det ”sista rycket” som nalkas på löpningen.
Det konstiga i kråksången är att efter en mil så börjar det om från början. Hur kommer det sig då att jag tycker så mycket om att springa? Jo, det är ”flowet” som gör det!
Att få springa och få uppleva dessa olika faser är oerhört intressant, att få naturupplevelserna och att faktiskt njuta av de olika stadierna. För hur det än kommer sig så är alla stadier en njutning..…konstigt eller hur?
Ute i naturen glömmer jag hjärnan men finner min själ!
:-)