Dagarna efter beskedet att Sverige inte får anordna OS så satte jag återigen mina fötter i staden som besegrade oss om spelen. Vägen hit har varit krokig då min mamma hastigt gick bort i början på månaden. Plötsligt hade jag inte det i mig att pusha när det blev jobbigt på träning, om det ens blev så jag kom ut för att träna.
Jag kom till start på Ecotrail Stockholm men hade ingen större lust att träffa folk så jag höll mig för mig själv, med hörlurarna på hög volym. Efter fem kilometer hade jag inte lust alls att springa fort längre eller ens springa för den delen så jag slutade. Joggade och gick om vartannat mest för att jag inte orkade åka tunnelbana hem. Korsade mållinjen tillsammans med dottern innan jag smet hem. Banan var fantastiskt fin dock, jag hade ju tid att se den ordentligt nu. Så mycket skog och fina stigar men ändå så nära myllret i vår vackra huvudstad.
Som lök på laxen började vänster ljumske trilskas med mig också men två besök hos en naprapat har löst det mesta, just nu i alla fall.
Att ställa in Lavaredo har nog aldrig varit riktigt aktuellt, jag vet att min mamma hade velat att jag skulle springa, vi delade en kärlek till hård träning och tuffa utmaningar. Däremot så vet jag hur tuff banan runt Cortina är och för att klara de tidsmål jag hade innan krävs att man har huvudet på rätt plats för att pusha på det lilla extra när det behövs. Målgång blir den största segern den här helgen.
Väderprognosen visar på ganska bra värme, både natt och dagtid. I både dalar och toppar. När vi kom fram till Cortina igår vid 17-tiden visade termometern 36 grader. Snudd på olidligt varmt och inte långt ifrån de 50 grader jag upplevde under Marathon des Sables.
