Lavaredo Ultra Trail bjuder på 120 km och 5 800 höjdmeter i svindlande vackra Dolomiterna med start och mål i Cortina d’Ampezzo. I år tajmades loppet dessutom in med en rejäl värmebölja. Carl Johan Sörman behärskade förhållandena väl, och med ett klokt disponerat lopp tog han en mycket stark femteplats i ett riktigt hårt startfält. Han berättar:
”Precis som för ett år sedan står jag på startlinjen till Lavaredo Ultra 120k. Förra året blev jag skadad under loppet och fick bryta efter 4 mil. Nu är det dags för revansch, nu ska jag ta mig igenom hela loppet. Det är ett otroligt starkt startfält med ett flertal av världens bästa ultralöpare som jag har omkring mig. Själv är jag rankad på 19:e plats vilket får mig att tro att jag ska kunna nå min målsättning att komma på en topp 20 placering.
Värmeböljan har letat sig hela vägen upp i Dolomiterna, och under dagen har jag försökt hålla mig ifrån solen och svalkat mig i ett iskallt vattendrag. Nu klockan 11 på kvällen när starten går är temperaturen behaglig. De första 15 kilometrarna flyter på lätt då jag för en gångs skull har utvilade ben. Jag springer tillsammans med tätklungan. Men sedan börjar det gå tyngre för mig, och jag ifrågasatte till och med om jag skulle komma igenom hela loppet. Jag minns vad flera italienare har sagt till mig. “Loppet börjar vid Cimabanche (efter 67 kilometer), spara dig tills dess”. Och jag gör så. Jag släpper tätklungan och låter även ett par andra löpare springa förbi mig utan att jag tar upp jakten. Fokuserar på att äta (en gel var 20:e minut) och att inte springa sönder benen.
Efter ca 5 mil, när jag har tagit mig upp till Tre Cime di Lavaredo (den karakteristiska och magnifika stenformationen som tävlingen har som logga) börjar gryningen smyga sig på. Från och med nu springer jag i princip resten av loppet helt ensam, vilket jag älskar.
Efter Cimabanche börjar jag känna mig pigg igen. I en lång stigning tar jag mig lätt förbi en löpare, och jag inser att det fortfarande finns hopp om en bra placering. Till skillnad från många av de andra elitlöparna så använder jag stavar, vilket jag själv tror var ett väldigt bra val. Jag känner mig mycket stark i uppförsbackarna. Med soluppgången kommer också helt makalösa naturupplevelser och vyer. Ibland måste jag skrika så vackert det är (tur att jag springer ensam).
Efter 8 mil frågar jag om min position vid en tidskontroll och får veta att jag ligger 11:a. Långt bättre än vad jag förväntade mig! Men nu vore det ju snöpligt att inte komma bland de 10 bästa, så jag lägger på en extra rem. Till slut, när jag springer i en mäktig kanjon, ser jag en löpare långt framför mig, och jakten på tiondeplatsen startar. Vid krönet av ett berg kommer jag i kapp och om, och jag trycker på i nedförsbacken för att min konkurrent inte ska få en chans att hänga på mig.
De sista milen på loppet är väldigt varma, men jag har förberett mig väl. Hemma i Toscana, där jag bor, har jag sprungit många pass mitt på dagen när det har varit som varmast för att förbereda mig för eventuell värme. Ibland springer jag förbi snöfält, och då passar jag på att ta en näve och stoppa innanför löparvästen för att svalka mig. Till min förvåning tar jag mig förbi ett par löpare till, antingen som har brutit, eller som ser väldigt slitna ut. Jag tror att mitt regelbundna ätande har hållit mig stark, jag fortsätter att springa snabbt.
När jag kommer till sista aid-stationen, knappt en mil innan mål, är en annan löpare precis på väg ut på banan igen. Jag blir förvånad då jag inte hade räknat med att springa om någon mer, försökte mest bevaka min placering. Jag behöver inte fylla på något, utan följer honom i hasorna, men springer strax om honom. Nu är det bara nedförsbacke sista biten och jag springer allt jag har för att hålla min nya position.
Efter 13h och 16 min når jag till slut mållinjen i Cortina utan att ha blivit omsprungen de senaste 7 milen. Milano/Cortina fick OS 2026, men Sverige fick en löpare på 5:e plats i Lavaredo Ultra Trail!”
