Jag vet, det har fortfarande inte kommit någon racerappoort från Älvdalen. Jag försvarar mig med att jag faktiskt skrivit en som försvann vid publiceringen och en har tiden helt plötsligt gått alldeles för snabbt. Men den kommer, jag lovar. Fram till dess får ni hålla tillgodo med KebClassic som jag sprang i fredags och jag vill börja med att verkligen promota detta lopp som jag vågar sticka ut hakan och säga är Sveriges mest tekniska traillopp trots ganska moderata 1300 hm på 43 km. För er som gillar mixen av snö som stundvis går över låren, stenskravel, obanat, och fantastisk natur så är detta definitivt ett lopp att kika närmare på. KebClassic är alltså ett fjällopp som startar vid Kebnekaise fjällstation. Du springer sen upp mot Tarfala, rundar sjön och upp vid kanten av glaciären. "Banan" (du springer obanat och gör förhoppningsvis bra vägval) fortsätter sedan i dalgången Goubirvåggi innan du springer ut på Kungsleden. Efter ett par kilometrar "motorväg" tar du sedan genvägen mot Kebnekaise innan sista biten upp återigen går efter Kungsleden.

"Det är en och en halv minut till start och ingen av det knappa trettiotalet löpare gör en ansats till att gå fram till startlinjen så jag väntar också. Till sist intar några killar position och jag sällar miog till dem och trycker in lurarna i öronen. Vanligtvis springer jag sällan med musik på fjället, tycker om att höra alla de småljud som blir så tydliga i tystnaden. Men idag misstänker jag att det som kommer höras mest är mina egna andetag och dessa har jag inget behov att lyssna till. Starten går. En kille som jobbar på stationen tar täten. Eftersom jag senare får veta att han heter Patrik så kallar vi honom så även nu. En tjej ligger också steget framför. Jag har inte bråttom, detta är renodlad träning så jag fokuserar på mitt. Att fokusera på mitt innebär att jag springer om och tar rygg på Patrik. Trots allt är det ju en tävling och jag kan ju träna på att tävla... Kroppen känns bra, stark och jag leker över stenarna. Klockan visar strax under 4.10-fart men jag bestämmer mig för att njuta för terrängen kommer snart att sätta stopp för alla framfarter. Jag vet också att mina ben är rätt slitna och jag har fått en försmak av det bara av att gå uppförbacken mellan tältet och starten. Som befarat börjat det ta emot direkt vi vänder upp mot Tarfala. Vi har fått sällskap av en annan kille, Per Eriksson, och jag släpper Patrik och lägger mig istället bakom honom. Jag har bestämt mig för att ha en synlig rygg genom Goubirvåggi då jag är väldigt skillad på att springa fel under lopp och vill undvika detta denna gång. Det blir också en morot att bibehålla någon form av tempo. Men Patrik försvinner i fjärran och jag misstänker att jag inte kommer att se honom igen förrän i målgången. Släpper det och återgår till att håll koll på vart jag sätter fötterna. Ju längre upp mot Tarfala desto mer snö och sten blir det och det finns inte längre någon stig. Men jag ligger ett tiotal meter bakom Per och låter honom leda mig rätt för jag vet att han sprungit året innan. Det är mitt första renodlade traillopp för i år, mitt första lopp på fjället och jag njuter. Känner mig hemma. Det är bara ett par plusgrader och i min t-shirt och korta tights så är det svalt men inte kallt nu när vi kommit upp en bit. Så som jag vill ha det. Inte svettas. Jag tillåter blicken att svepa över landskapet, det är första gången jag är i Tarfala och tar in häret och nuet. Det här är mina domäner. Jag har utmanat min komfortzon sista året genom att springa sånt jag inte är hemma i så som TEC, Älvdalen och Kullamannen och det kommer jag att fortsätta göra helt enkelt för att jag är nyfiken men idag njuter jag av att få vara på hemmaplan och leka fjälltroll.

Vi börjar ta höjd genom snön och höjdmetrarna tickar på. En kille kommer ikapp bakifrån men i övrigt ser jag ingen. Vi springer alla tre tillsammans ett tag, drar oss uppför repet. Byter några ord här och där. Jag börjar glömma bort att det är en tävling och i den här terrängen finns det inte så mycket att göra för att tjäna tid. Det är slasksnöl och stundvis sjunker vi ner till ovansidan av låren. Skrattar och skriker. Leker. Jag trillar och håller på att göra ett faceplant in i en sten. Det går långsamt. Vi passerar 15 km på ca 2 h och jag tänker att sub 5 är ettminne blott. Hela dalen är täckt av snö. Snö och stenskravel. Jag hadde nån vision om lite fjällhed men icke. Vi börjar ana Patrik framför. Han drar inte ifrån längre, jag vet inte om vi kommer närmare men jo, det gör vi. Långsamt. Tänker att topp tre hade varit kul, less på att komma fyra. SAU förra året, Kullamannen, TEC... Nej, en placering vill jag nog ha ändå. Daniel Dyrander drar ifrån mig och Per på en snöfält. Han och Patrik väljer sen en bana högre upp än oss. Jag är lite skeptisk till vårt vägval men det visar sig vara en hit och vi tjänar nog ett par minuter. Vid andra kontrollen så är vi helt plötsligt en samlad klunga på fyra. De långa snöfälten är slut och framför ligger mjuk mossa. Dricker en kopp sportdryck och säger till killarna "jag drar nu, ni kommer ju ändå ikapp om ett par minuter". Sen springer jag. Utan att tänka först men när ingen kommer så spirar en tanke och jag trycker. Får den fåfänga känslan av att vara powerwoman. Nästa kontroll nere vid vindskyddet kommer snabbt. Min linje här är kanske inte helt optimal och det blir en omväg här. Efter en kopp blåbärssoppa anar jag vindskyddet vid Kouperjåkka i fjärran och funktionärerna hetsar iväg mig igen. Jag är kissnödig men det är inte riktigt läge nu för nu är det tävling. Jag SKA ha en topp tre. Att vi kommit ikapp Patrik betyder troligen att han antingen är trött eller har fått problem, Per har sagt att vi passerat hans starka parti nu men jag är helt säker på att Daniel kommer att springa förbi mig vilken sekund som helst. Jag bestämmer mig för att aldrig titta bak utan pinna på så gott jag kan. Det är trots allt bara 23 km kvar, som till Björkliden och tillbaka och lite till. Ett snabbdistanspass. Så jag jobbar på så gott det går. Uppför fortsatt tungt, på platten och nedför bra. Jag är törstig men struntar i det. 20 kilometer kan jag springa utan vatten. Jag vet att jag borde träna på det här nu, att dricka. På SAU kan jag inte slarva på samma sätt. 43 kilometer är ingen fara men 107... Ja, jag har åtskildiga gånger fått lida för slarv. Men jag ignorerar det nu och utan att jag vet riktigt hur det går till skiftar mitt fokus till en sak - att vinna. Det är fortfarande en ny känsla för mig det här med att tävla för att vinna men jag får väl erkänna att det är en extra morot. Det är roligt att tävla och ännu roligare att vinna. Svänger av Kungsleden i förmån för "genvägen". Det är första gången jag springer den också men den är fin. Jag börjar bli lite less på att känna mig jagad och vill verkligen vända mig om. Nej Anna! Ifall han är därbakom inte visa svaghet! Så blicken rakt fram. Passerar sista kontrollen. Ut på Kungsleden igen. Motiverar mig själv. Just den här sträckan har jag svårt för och jag minns hur jag gick här och svor och ville bryta förra året på SAU. Peppar mig själv. I år blir det inget svärande, inga negativa tankar. Jag har lärt mig att jag kan springa länge även med trötta ben och även om jag inte vill fortsätta springa. Det visste jag inte förra året. Passerar ett gäng vandrare som sitter och fikar, alla kvinnor. De hejar på mig och frågar vad jag håller på med. Jag skriker att det är en tävling. Senare på kvällen träffar jag dem inne på stationen och de berättar skrattande att de suttit och väntat på andra löpare efter mig men att det aldrig kom någon. Det låter larvigt men pepp av andra kvinnor och tjejer betyder mer för mig än pepp av män.

Så sista biten upp mot stationen. Jag passerar förvarningen och blir förvånad över att se Evelina som jag jobbat tillsammans med i Jämtlandsfjällen. Ser målet. Trycker på och går i mål på 4.54. Under 5 timmar. Jag är nöjd. Det visar sig sedan att jag är första tjejen som vunnit totalen och det är jag ännu mer nöjd med. När jag sedan sitter och dricker glutefri Höganäsöl (världens godaste glutenfria öl som de har på Kebnekaise) tillsammans med ett gäng andra krigare så är jag allra mest nöjd. "

Lite bilder från banan. Foto Daniel Dyrander.

Så jag summerar jag ett bra träningspass som inte slitit alltför mycket på kroppen och ett par fina tältnätter. Det var lite segt att släpa tältpackning från Kebnekasie igår men idag känner jag mig helt återhämtad och imorgon startar jag en sista hård vecka inför SAU inklusive ett litet lopp i Abisko på fredag på 15 km. Tack till anställda på Keb och övriga funktionärer på Keb för ett fint arrangemant. Till Per för din guidning och fantastiska vägval samt för det jag hann lära mig om fågelskådning! Till alla andra deltagare framför allt alla er som jag fick äran att tillbringa en himla trevlig kväll och eftermiddag tillsammans med!