Swedish Alpine Ultra 2019: Tredje gången gillt

Jag är på väg till Nikkaloukta tillsammans med Roger, Thomas, Oscar, Leo och Andreas Bohman. Andreas har åkt med oss från Abisko och grabbarna grus plockade vi på flygplatsen i Kiruna. Bilen är mättad av förväntan och jag försöker tvinga mig själv att svepas med men suget är lika med obefintligt och jag undrar mest hur tusan jag ska fixa det här. Framme i Nikkaloukta ställer vi upp husvagnen och tar en promenad med hundarna. Strax därefter får jag ett meddelande av Oscar att det är möte. Nu. Tillsammans med ett helt gäng andra löpare hastar vi in i kapellet lagom till att briefingen avslutas och nummerlapparna delas ut. Jag får startnummer fem och jag intalar mig att det är ett gott omen, för det var nämligen mitt tröjnummer när jag spelade fotboll. Det är mycket nyfikna blickar och det sneglas både hit och dit. Alla ser snabba och starka ut och med jag är irriterad över att ha blivit utmålad som favorit. Det fattar väl vem som helst att jag inte har nån chans att vinna det här?! Påminner mig själv om att det bara är en dag på fjället och att det får gå som det går, att jag bara ska springa och att det inte går att vara i form jämnt. Men jag känner mig ändå stressad, en smula trängd och arg på mig själv för att jag inte satsat mer mot det här loppet i år. Jag tycker inte om att stå på en startlinjen och vara oförberedd, jag tycker inte om att stå på en startlinjen för att träna. Och jag vill verkligen verkligen inte springa långsammare än förra året. Efter mötet hinner jag byta några ord med både nya och gamla bekantskaper, bland annat Elisabeth Ankarcrona som vann 24-timmars på personliga rekordens tävling ifjol. Det märks att många är taggade och en smula nervösa för morgondagens helt osupportade 106 km över fjället. Under middagen så är det roligt att lyssna till de andras förväntningar och jag skrattar lite för mig själv då jag misstänker att många kommer att få en smärre chock över terrängen. 106 kom och ca 1600 hm kanske låter ganska snällt men det är lätt att underskatta det här med att springa sten sten och åter sten. Lätt att underskatta fjället. Efter röding och en cider gör jag en tidig reträtt och jag ägnar nån timme åt att göra en ny spellista samt packa iordning inför morgondagen. Det ska bli varmt så jag gamblar: inga vantar, ingen buff, ingen tröja. Bara vindjacka, gels, sportdryck och lite plåster.

Jag sover helt ok men är mer än redo när klockan ringer. Frukost klockan 6.30 och det blir youghurt med sylt och flingor. Inget jag äter i vanbliga fall men som blivit en standard innan lopp. Strax före åtta samlas vi vid starten för de obligatoriska gruppbilderna och sen går starten. Som väntat tar Tobias Johansson (som i sista stund bestänt sig för att starta) täten. Själv stressar jag inte utan försöker hitta in min egen rytm och inte luras med. Jag har trott att många kommer att starta offensivt i år men jag hamnar efter Tobias tillsammans med Jonas Brännmyr. Efter de första fem riktigt lättsprungna kilometrarna så kommer dock även Andreas upp i hasorna på oss och vi blir en liten klunga på tre. Jag vill springa ensam och stressas av att ha någon i ryggen så jag försöker släppa förbi och tänker att  killarna ska få en lucka men det verkar de inte alls sugna på och vi hänger ordlöst ihop till strax innan Keb. Därefter märker jag att jag är ensam. Jag är pigg och väldigt lättad över att slippa ha samma usla känsla som förra året men påminner mig som att det är långt kvar och att det är ”steady going” som gäller. Inga dumheter. Tänker att Tobias är långt borta vid det här laget och att jag inte ska bry mig om honom. Fast… Är inte det där…?! Jo. Jag ser en gulklädd löpare nån kilometer framför mig. Då är han inte så långt borta. När han passerar bron ett par kilometer bortanför Keb ser jag att han börjat gå och jag förstår att han troligen bestämt sig för att kliva av. När jag passerar några minuter senare bekräftar han att foten inte håller och att han snart ska vända. Lite ledsen för hans skull men han verkar vara vid gott mod ändå och själv har jag fått ett guldläge. Spontant vill jag bara dra på för att få en lucka bakåt men jag inser att det är alldeles för tidigt att bränna krafterna och att det bästa jag kan göra är att bara trava på. Så det gör jag. Tvingar mig själv för att stanna och fylla på vatten, blöta kepsen och göra det jag kan för att hålla värmen i schack. Har det där förbannade tålamodet. Passerar Singi och hoppas att stugvärden ska stå ute med saft så som förra året, men icke så jag bara passerar. Börjar lida en del av solen som ligger rakt på mig och känner plötsligt inte igen leden. Jag funderar på om jag är fel, det svänger så konstigt. Ser en bro nån kilometer nedanför och tänker ”Skit! Där  ska ju jag över!”. Lämnar leden och springer rakt ut i mossan. Vid brofästet sitter ett par och fikar. ”Är detta vägen mot Sälka?!” frågar jag. De tittar på varandra. ”Njae, vi tror inte det”. Dumma vandrare som inte har koll på vart det är på väg någonstans… ”Men det tror jag” ropar jag och springer över bron. Efter ytterligare en lite bit passerar jag en vandrare och frågar även honom. ”Är detta vägen mot Sälka?” ”Hmmm….” Inte heller någon koll! Hur svårt kan det vara?! ”Abisko?” replikerar jag irriterat. ”Nej, den leden går däruppe” svarar han och pekar mot hållet jag kom ifrån. Det känns orimligt. Helt orimligt. När började Kungsleden svänga? Har jag verkligen sprungit här förut? Men med tre personer som säger att jag är på väg åt fel håll så vågar jag inte lita på min egen känsla utan vänder helt sonika om. Vandrarna sitter kvar vid bron. ”Vill du titta på en karta?” undrar de. ”Nej!” skriker jag. ”Jag vill bara springa!”. Tillbaka på leden har jag tappat 10-15 minuter och är minst sagt stressad. Samtidigt fattar jag att jag att jag drabbats av någon form av dilerium och måste fylla på med energi och vätska. Jag ser ingen framför och undrar om någon hunnit passera. Hur jäkla dum får man vara?! Så otroligt pinsamt! Jag har ju sagt till alla att det är helt omöjligt att springa fel så länge man stannar på leden… Ah!!!!

Jag trampar på mot Sälka, lite modstulen och förbannad på mig själv för att jag dravlat iväg onödig tid och kanske även placeringar. Vid Sälka säger dock stugvärden att jag är först och jag lugnar ner  igen. Skit i tiden. Det mulnar på lite grann och jag lider inte lika mycket av värmen. Vägen till Tjäktapasset känns lång men själva passet kort. Ingen snö i år heller och jag börjar fundera på om det inte växt upp lite fler stenar sen sist. Benen börjar kännas en smula stela vilket förvånar mig lite men stör inte nämnvärt. Huvudet börjar dock längta efter att vara framme. Jag tittar upp, tar energi från fjällen och påminner mig själv om att njuta. Det är resan som räknas. Här och nu, Anna! Fast jag längtar verkligen efter en kall öl eller en ramlösa med massa is… Det är långt kvar. Ser Alesjaure därborta men precis som tidigare år blir stugorna aldrig större. Steady going. Jag funderar på om jag ska promenera en bit men vet att jag inte behöver utan lika gärna kan fortsätta springa, jag är bara uttråkad. Less. Så jag springer. Inte fort. Men stadigt. Passerar Alesjaure. Det har gått dryga 7,5 timme. Räknar lite. Förkastar 11.30 och bestämmer mig för sub 12. Då kan jag ta det lugnt. Börjar maska och tänker att det är bra att spara på krafterna om någon kommer ikapp bakifrån. Och det är ju dumt att förta sig i onödan när jag ska springa TDS om fem veckor. Jo, det är nog bäst att inte pressa på… Jag går lite här och lite där. Och lite här och lite där. Har tröttnat på det här med att springa nu och vill bara komma hem. Påminner mig själv om att det faktiskt går snabbare om jag springer så jag tuffar på en stund. ”Jag är inte gjord för sånt här! Har inte tillräckligt med pannben, är inte tillräckligt bra på att tya ut mig. För lat. Hur i helvete ska jag klara TDS?!” Tankarna kommer och går. Så är jag nere vid Abiskojaure. 13 km hem. Suck. Kan det inte hända någonting??? Jag försöker intala mig själv att jag bara springer ett vanligt kvällspass och är på väg hem. Vid samevistet tittar jag på klockan. Dryga 10.37 har gått. Nio kilometer kvar. Då har jag gott om tid på mig att ta mig in under 12 timmar, så gott om tid att det i teorin finns en möjlighet till sub 11.30. I teorin, inte i verkligheten. Men jag är en idiot om jag inte ens försöker och helt plötsligt springer jag istället för joggar. Och det känns faktiskt bättre. Det händer något. Jag kommer någonstans. Får syn på Eva och Carolina som står efter leden och hejar och får ytterligare en energiboost. Nej, jag är nog inte så trött. Passerar bron över Nissonjokk, fyra kom kvar. Jag är andfådd men njuter av att sträcka på benen. Sista backen, ökar lite. Scout tar emot mig. Älskade hund. Roland, Roger, bröderna Johansson mfl står vid målet och vips så är jag framme.

Summan av min egen insats i det hela är stabil. Jag gjorde inget fantastiskt lopp men hade en relativt behaglig resa. Jag är jättenöjd över att äntligen få kamma hem totalsegern i detta lopp (även om det berodde på att tidigare vinnare saknades) och jag att få ta tredje segern i damklassen var också stort! Speciellt som både Johanna Gelfgren och Eva Öhman båda gjorde bra lopp! Tiden 11.27 är jag också väldigt nöjd över och det kändes skönt att få ett kvitto på att förra årets ”misslyckande” med 12.33 inte berodde på att jag inte kan bättre än så. Sen får 11.27 mig att fundera en del över hur mycket som skulle gå att putsa utan felspringning, mer vila inför och lite pacing sista milen? Jag har trott att 11 timmar är helt onåbart för mig men plötsligt känns det som ett ganska realistiskt mål. Men man ska kanske inte fundera så mycket… Nästa år tror jag att det blir en paus från SAU för mig men vi får se. Jag börjar redan ångra mig och ”fördelen” med detta lopp är att det inte sliter nämnvärt på mig då det går i en terräng som jag är van vid och aldrig går särskilt snabbt. Så kanske ändå. Men nu blir det fullt fokus på TDS. Ska jag överleva 145 km och 9100 hm så behövs det.

Men SAU: vilket fantastiskt lopp detta är! Inte bara banan utan allt runtomkring också och jag är otroligt glad över att ha fått träffa både gamla och nya bekantskaper. Det är tråkigt när ni åker hem. Ett stort stort tack till alla medlöpare, som trots att vi alla inte ses efter banan, alla delar samma upplevelse och passion för det här med att springa, till Roland Engström för ännu ett fint år, till Roger och hundarna som orkar med mig, till Jonas Johansson för pepp och hjälp med träning, till Hoka och Umara för er support. Nu väntar en backe på Noulja!

Ett svar till “Swedish Alpine Ultra 2019: Tredje gången gillt”

  1. Cecilia Henningsson skriver:

    Grym tjej!
    Rolig och tänkvärd läsning!!

    Lycka till på TDS!
    Hälsn. Cissi

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Ultralöpare som helst springer stig och obanat. Skriver om charmen med att springa långt och länge, om att försöka förflytta mina egna gränser samt livet på fjället tillsammans med min malamute Scout.

Född: 1985

Kontakt: [email protected]

Mål: Att springa längre och snabbare och ha så roligt som möjligt längs vägen.

Motto: Det går aldrig som man tänkt sig men det blir bra ändå!

Prenumerera på Trailrunning Swedens nyhetsbrev

Spännande lopp

sön20oktalldayalldayFeaturedIcebug Backyard Trail0,4 km, 3 km, 8 km, 16 kmLandskap:GöteborgAnmälan

lör26okt18:0020:00FeaturedNight Trail Run5 km, 10 km, 30 kmLandskap:Stockholm

lör02novalldayalldayFeaturedKullamannen Trail12 km, 22 km, 44 kmLandskap:Skåne

sön15maralldayFeaturedÅhus TrailRun5 km, 10 km, 21 kmLandskap:Skåne

sön15mar07:0015:00FeaturedEdsvidsleden Trailrun14 km, 28 km, 56 kmLandskap:Västergötland

lör27junalldayalldayFeaturedBocksten TrailRun5 km, 12 km, 23 km, 46 kmLandskap:Halland

lör22aug04:0019:00FeaturedIdre Fjällmaraton12 km, 28 km, 45 km, 84 kmLandskap:DalarnaAnmälanDeltagare

Senaste blogginläggen

  • Löpargrupper i Göteborg del 3 - Forest Femmes Gunilla Kidmark
    Läs mer
  • Drygt 2 veckor efter op. Fysparet
    Läs mer
  • Broken. Madelene Jansson
    Läs mer
  • Vardag Anna Carlsson
    Läs mer
  • En fullträff i Åre Bröderna Backa
    Läs mer
  • Marviksdrömmen Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Marviksdrömmen Bo Johansson
    Läs mer
  • Höstlöpning utan hosta Linda Doktar
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Löparresor med Trailrunning Sweden

Våra löparresor och träningsläger är speciellt skapade för traillöpare. Resornas fokus ligger på upplevelser och att upptäcka ny vacker natur, äventyrslöpning helt enkelt! Vi brukar säga att en träningsresa med Trailrunning Sweden är till för dig som är nyfiken, som vågar utmana dig själv och som tror att livet bara kommer en gång.Våra löparresor passar traillöpare på olika nivåer. Genom att erbjuda olika längder och hastigheter på löppassen, får både elitmotionären och den som mixar jogg med promenad sitt lystmäte. Alla får träning! För att få ut det bästa av resan är det dock bra om du orkar jogga ca 10 km.

uswe sandstone camp

Idre Fjällmaraton
buss & boende

previous arrow
next arrow
Slider

Trailrunning Sweden Store

Trailrunning Sweden Store är webbutiken som är helt specialiserad på en enda målgrupp - människor som älskar löpning i skog och berg. I Trailrunning Sweden Store har vi grejerna som höjer din traillöpning till nya sköna nivåer. Här hittar du bara det som gäller trailrunning. Vi har sållat bort allt annat. Här kan du känna dig trygg med att du får hjälp och råd från personer som verkligen kan traillöpning.

Specialist

trailskor

Löparkläder

kittad för äventyr

Ryggsäckar

Utmana mörkret

Pannlampor

Traillöparens alla

tillbehör

previous arrow
next arrow
Slider
X
X