1. En löptävling skall aldrig avgöras av vem som är bäst på att orientera (den sporten heter orientering).
2. Deltagare skall aldrig behöva undra om de är på väg åt rätt håll.
3. Alla deltagare skall alltid se nästa banmarkering.
4. Om en deltagare springer fel skall det bero på deltagaren själv, inte arrangören.
5. GPS-klockor är bra hjälpmedel och försäkring. Men de får aldrig bli en grundförutsättning för att kunna ta sig i mål.
6. Banans samtliga markeringar skall kontrolleras så nära inpå tävlingen som möjligt.
7. Deltagaren är själv ansvarig för att följa banmarkeringarna, men arrangören ansvarar för att dessa finns.
8. Hmmm…
Det var svårt att hitta 10 sätt att säga att det bara finns ETT budord för arrangörer i den här sporten. Inget avgör kvaliteten på ett arrangemang så mycket som banmarkeringarna. Anmälningsavgifter kan vara orimligt höga (eller låga). Prisborden kan vara näst intill obefintliga (eller överfyllda). Tidtagningen kan haverera (eller funka klockrent och uppdateras online i realtid). Stigarna kan vara leriga eller torra. Banan kan bestå av roliga stigar eller tråkiga transportsträckor. Kuperat eller flackt. Snöstorm eller värmebölja. Dessa parametrar spelar mindre roll. Men om EN ENDA deltagare springer fel på grund av arrangörens bristande markeringar så drar det ner upplevelsen och kvaliteten rakt igenom.
Viktigast längst bak i leden…
Det värsta som kan hända är förstås att startfältets "svagaste länk" springer vilse. En elitlöpare eller motionär som är van vid att springa i skogen kommer klara sig fint ändå, ta sig hem oskadd och komma till fler tävlingar (dock troligtvis inte till samma arrangemang en gång till). Men om någon som vågat sig ut för första gången springer vilse är det stor risk att han eller hon blir avskräckt för all framtid.
…och längst fram
Jag kan räkna till 5-10 tävlingar då topplaceringarna till viss del avgjorts av felspringningar. Ibland har det varit till min egen fördel och ett fåtal gånger till min nackdel. Några gånger har det berott på löparen själv. Andra gånger har det berott på arrangörens bristande markeringar. Ibland kanske jag inte ens själv varit i närheten av toppstriden. Alla tillfällen har dock en gemensam nämnare. Oavsett om man vinner eller förlorar på grund av att någon springer fel, så tar det helt enkelt bort en stor del av glädjen. Hur kul är det att vinna för att någon annan sprang fel? Ofta blir det just den första löparen som springer mest fel. Eller som springer rätt, men får vara på helspänn hela loppet för att vara säker på att inte missa någon korsning, medan löparna bakom kan parera felen och bränna betydligt mindre energi. Resultatet blir - kort sagt - inte rättvist om banan är dåligt markerad.
Ursäkten ideellt arbete
Det är inte ovanligt att brister i arrangemangen skylls på ideellt arbete. Och det kan förstås vara svårt att få ihop tillräckligt många som vill lägga sin fritid på att arrangera tävlingar. Jag, och förhoppningsvis de flesta andra som springer lopp, är förstås oerhört tacksam för de tusentals ideella timmar som läggs ner så att vi kan skutta runt i skogen och dricka sportdryck. MEN oftast betalar vi ändå ett ganska högt pris för de här tävlingarna. Och inte sällan är det de dyraste tävlingarna som håller lägst kvalitet och skyller ifrån sig på ideella krafter. Alltmedan de enklare arrangemangen levererar världsklass och presenter och glass och ballonger till nästan inga pengar alls. Ideellt arbete kan vara svårt att organisera/motivera. Men det är ingen ursäkt för "låg kvalitet till ett högt pris".
Sabotage
En annan faktor som kan vara svårt för en arrangör att komma runt är allmänhetens stora passion - att riva ner snitslar och vända skyltar. Alla arrangörer har nog råkat ut för dem minst en gång. Andra arrangörer har sån "otur" att de råkar ut för lika ambitiösa "sabotörer" sju år i rad. Ni vet den där "sabotören" som tar bort mer än varannan snitsel längs hela banan och dessutom bitvis så många snitslar att det ibland inte finns en banmarkering på flera minuters löpning. Tyvärr har jag lite svårt att ta dessa arrangörer på allvar. Hemskt tråkigt om det verkligen finns så ambitiösa sabotörer, men ibland får man nog som arrangör bara erkänna att man brustit i förberedelserna. Och sedan åtgärda sina brister. Inte skylla på det år efter år.
Den konstruktiva delen
... av inlägget börjar ungefär här. Hittills har jag ju mest formulerat min åsikt om vikten av att springa rätt och spytt galla över dåliga erfarenheter. Till detta måste jag ju förstås tillägga att säkert 90% av alla lopp jag sprungit hållt en godkänd nivå eller betydligt högre än så. Jag har redan nämnt det tidigare i inlägget men här kommer det igen: TACK för alla grymt fina och proffsiga arrangemang, såväl i Sverige som utomlands. Såväl förr som framöver!
TRS Trailtour - Utmaningen
Under 2019 kör Trailrunning Sweden sin egen Trailtour för första gången, det kan väl ingen av sidans besökare ha missat? David Andersson, som driver detta, har utmanat samtliga 15 arrangörer att skapa en tour där INGEN elitlöpare springer fel under en hel säsong. Ett steg i rätt riktning tycker jag. Även om jag kan tycka att det är lite lätt sorgligt att det ens behöver bli en utmaning. Davids mål med denna tour är att skapa "lopp som i första hand bjuder på sjyssta förutsättningar där eliten tävlar mot varandra på samma villkor". Och lyckas detta kommer det förstås innebära precis lika rättvisa villkor även för den som är mitt i fältet eller längst bak. Nu är det inte många tävlingar kvar i den här touren och tyvärr har det väl inte gått helt perfekt. Men det viktiga var nog ändå att utmaningen utfärdades och jag upplever att arrangörerna har gjort så gott de kan.
Arrangörssidorna på TRS
Ett annat initiativ från David och co är Arrangörssidorna här på Trailrunning Sweden. Själv har jag inte läst igenom alla avsnitt, men tanken med dessa sidor är att underlätta för arrangörer - nya som erfarna - att förbättra sina arrangemang. Så om du funderar på att starta en tävling eller hur du kan göra just din tävling lite bättre tycker jag att du ska surfa in där och läsa vad de har att säga. Ännu viktigare är kanske att Ni som redan lyckats bra hör av Er till TRS och fyller på med Era bästa tips!
Lär av orienterarna
De allra bästa tävlingarna brukar vara arrangerade av orienteringsklubbar. Det kanske inte är så konstigt med tanke på deras enorma kunskap och erfarenhet av betydligt mer avancerade arrangemang än en löptävling. Ett litet sidospår är att deltagande i en orienteringstävling sällan kostar mer än 150 kronor, och om det är någon som jobbar ideellt så är det orienterarna. Hur som helst - vill du bli en riktigt vass arrangör så gör studiebesök hos orienteringsklubbarna. Såväl på orienteringstävlingar som traillopp. Det finns säkert undantag men för mig är ingen kvalitetsstämpel så stark som den när en orienteringsklubb har huvudansvaret för tävlingen.
Kvalitetsmärkning av lopp
I samband med att embryot till detta inlägg började ta form i mitt huvud funderade jag även på om det går att göra någon slags kvalitetsmärkning av tävlingar. Det är ju faktiskt inte bara orienteringsklubbar som lyckas leverera proffsiga arrangemang. Genom några få mail mellan mig och David (TRS) lärde jag mig att I-TRA tittar på ett slags betygssystem. Något i stil med TripAdvisor för lopp. Men David påpekar, och jag håller med om, att det bygger på att folk faktiskt använder det. Och jag ser en stor risk i att den arrangör som är bäst på sociala media också kommer få bäst betyg i denna tjänst. Dock tror jag det är bra att man tittar på det från ett "högre" perspektiv! Vad tycker ni? Har någon läsare en briljant idé om ett rättvist system som hjälper arrangörerna att göra bra ifrån sig (om de vill) och lyfter fram de som försöker och/eller lyckas?
Mina egna råd för en bra banmarkering
Till slut, två råd direkt från mina egna erfarenheter (samt ett tredje från en väns).
1. Förlöpare - kanske den viktigaste rollen i en tävlingsorganisation. Förlöparen/-na springer igenom banan så sent som möjligt före start för att se att markeringarna är tillräckligt tydliga samt komplettera där det brister. Ännu bättre är det om denna förlöpare inte alls har koll på bansträckningen. Kommer han/hon tillbaka så bör deltagarna också göra det.
2. Bekräftelse viktigare än förvarning - Många arrangörer är duktiga på att förvarna när man närmar sig en korsning eller en sväng. Men faktum är att pilen eller snitseln som sitter EFTER korsningen gör större skillnad. Såväl kryss/avspärrningar för "fel väg" som pilar eller snitslar längs "rätt" väg minskar avsevärt risken för tvekan och/eller felspring.
3. Tänk på de färgblinda - Röda eller orangea pilar är inte ovanligt i skogen. Och de funkar ju oerhört bra för oss som ser denna färg. Men tänk på att en inte allt för liten del av befolkningen lider av färgblindhet. Såvitt jag vet är röd/grön färgblindhet den vanligaste. Och det betyder alltså att vissa personer inte ser de färgerna ALLS! Svårt att föreställa sig. Men osynliga snitslar vet åtminstone jag hur svårt det är att följa!
Med det sagt vill jag önska Er alla - arrangörer som löpare - en felsprings-fri fortsättning på 2019!
Vi hörs om en kvart - fjorton da'r!
