Många löpare förundras över att orienterare kan vara så snabba på att springa. Det gör inte jag. Inte heller förundras jag av att längdskidåkare ofta är ÄNNU snabbare än vad orienterarna är på att springa. Jag hade nämligen den stora glädjen att lära mig mycket om just längdskidåkning på elitnivå i början av mitt ”vuxna” liv. Dessutom kom jag till längdskidåkningen direkt från orienteringssporten och kunde därmed få ett perspektiv även på den. De löpare som vågar ta till sig detta inlägg har mycket att hämta. Men lova bara att inte bli allt för knäckta av insikten kring hur mycket ni har att ta igen. OK?
Först – lite dravel om min egen ”karriär”
Det började väl egentligen som någon slags pojkdröm. Jag fick testa längdskidor bakom Nackhestugan en vinter när det råkade komma tillräckligt mycket snö för att kunna spåra. Jag var strax över 10 år och Åkullas konstsnöanläggning var kanske påtänkt men inte på långa vägar byggd. Jag bestämde mig där och då för att åka Vasaloppet så snart jag var tillräckligt gammal. Tyvärr började jag inte heller träna till det förrän jag var tillräckligt gammal. För att åka Vasaloppet alltså. Orienteringen lade jag väl inte heller så värst mycket krut på under tonåren. Men när dörrarna till längdskidåkningen, en efter en, började öppnas fick jag tillgång till kunskaper och erfarenheter som jag ALDRIG hade kunnat uppnå i något annat sammanhang. Jag började skrapa på detta så sent som omkring 20 års ålder och blev därmed aldrig någon större stjärna. Men att en gång ha varit motionär i elitidrotten längdskidåkning är nog i stort sett hela hemligheten bakom att jag idag inte är så långt ifrån gränsen till elitlöpare i motionärsidrotten Traillöpning.
En skidåkare föds på sommaren
Första dagen i skidåkarens träningsdagbok är måndag vecka 17. I slutet av april har man hunnit med några härliga pass på vårskaren och fått lite distans till de sista tävlingarna. Några lugna veckor utan större träningsfokus innan det nya året börjar. Sen är det snart sommar, och skidåkaren ägnar sig åt följande:
- Tränar mer än orienteraren
- Springer nästan lika mycket som löparen (fast i mer krävande terräng)
- Styrketränar nästan lika mycket och tungt som gymråttan
- Åker mer rullskidor än… Någon annan.
- Paddlar kajak
- Cyklar landsväg
- Cyklar mountainbike
- … Och om skidåkaren någonsin använder ordet ”alternativ träning” så är det den träning som går utanför den ovan nämnda grundträningen.
Ju närmre säsongen desto mer högintensiv och grenspecifik träning, explosivare styrketräning, och desto mindre av det där andra. Det är ju trots allt skidor vi har tränat för hela försäsongen.
Sammanfattningsvis
Jag vill inte trampa på några tår och inte heller komma med några veta-bättre-direktiv. Jag vill bara ta min chans att uttrycka det jag ser och ge just DIG en chans till klokare träning. Längdskidåkarna har utvecklat sin träning sedan jag “flydde fältet” för nästan 10 år sedan och det vi gjorde då kanske inte alls är lika sant idag. Men EN sak som består är att:
De allra flesta längdskidåkarna springer ifrån de allra flesta av orienterarna, som i sin tur springer ifrån de allra flesta av löparna.
Jag förundras som sagt inte av detta. Däremot förundras jag av att längdskidåkarna sedan flera decennier har knäckt den kod som löparna fortfarande bara skrapar (lite motvilligt) på ytan till. Så himla långt kan det väl inte vara mellan skidförbundet och friidrottsförbundet?!
Tack för den här gången,
Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!
