Racerapport: 2XU Idre Fjällmarathon 45 (2019)

Uppladdning Blev aningen jäktigt för min del, då jag var moderator på en jobbkonferens i Halmstad och fick åka hem, snabbt packa om väskor och dra iväg till Idre. Jag...

30 augusti, 2019 |

Uppladdning

Blev aningen jäktigt för min del, då jag var moderator på en jobbkonferens i Halmstad och fick åka hem, snabbt packa om väskor och dra iväg till Idre. Jag kände på mig att jag absolut hade glömt något men visste inte vad. Det visade sig senare att jag hade glömt ”rätt” saker. En bra laddning med vätska och mat på plats dagen innan loppet och en liten kvällspromenad för att rekognosera banan. Faktum är att på just sådana här lopp har man verkligen en klar fördel om man har lite kläm på hur terrängen ser ut och hur banan går. Det hjälper massor till hur man ska disponera energin under tävlingen. Det kändes verkligen i luften att det var tävling på G. Runtom i Idre höll just nu över tusen löpare på att göra sig i ordning för olika distanser på tävlingen och tillika förberedde familjer, vänner mfl hur de skulle peppa sina tävlande medlemmar.

Starten

Trodde faktiskt jag skulle se och känna igen flera bekanta ansikten, både meriterade löpare och från sociala medier, men det var nog bara Lena Trillev som jag såg i vimlet av alla löpare. Jag kände mig förberedd och det kändes som om klädval och allt var perfekt. Här upptäckte jag de två misstagen jag hade gjort i turbopackningen hemma. Jag hade inte fått med mig minneskort till GoPron, så det var bara att glömma att dokumentera loppet. Jag hade heller inte fått med mig rätt telefon, så jag kunde inte koppla ihop den med lurarna jag hade med mig. Hade förberett den andra telefonen med peppmusik som jag tänkte använda i de värsta backarna bara för att trycka ur mig själv lite extra energi och jävlar anama. Nåja, ingen ko på isen.

2XU Idre Fjällmaraton tycker jag har lyckats bra med att skapa en bra atmosfär innan start, det känns verkligen att nu är det dags för löpäventyr. Likaså är själva första delen på loppet perfekt och känns inte för trång trots att så många ställer upp. Första delen går på asfaltsväg en pytteliten bit upp på ett krön och blir sedan grusväg och det är brett och fint så löpare växlar om vartannat och folk tycks hitta de klungor som passar dem tempomässigt. Så även i år.

Taktiken

Min plan och taktik var att gå ut lättare i början av loppet och försöka vara skapligt fräsch vid Nipfjället, därefter om kroppen kändes bra svara upp med lite högre tempo och ligga på rull till där 28 och 45 km åter delar sig vid Städjan. Sedan ligga på marschfart en stund runt Städjan och upp på Städjan och sedan lägga mig åter på rull och i högre tempo sista delen mot mål..

Första västskestation – Burusjön

Hit höll min plan skapligt. Jag blev omsprungen av ett par grabbar som sa att ”men det här verkar ju vara en lätt tävling” och jag förstod att de inte visste vad som väntade efter Burusjön då själva höjdmetrarna ska plockas. Hela första delen av tävlingen är i praktiken en lång nedförsbacke. Det enda som störde mig här var att en jäkla fluga flög in i mitt ena öra och vägrade komma ut. Alltså försöka fippla med en surrkuse mitt under löpningen distraherade mig lite innan jag framfört kvartsamtal och fått rackaren att leta nytt ställe att vila på.

Mot Nipfjället

Jag höll något lägre tempo än förra året, men kände mig skapligt fräsch och tänkte att det här går fint. Solen gassade lite på mig här och det blev vindstilla, så jag insåg att jag måste verkligen trycka i mig vatten och ha koll på saltbalansen. Gassande sol är typ min nemesis. Solgass och vindstilla = jag blir plaskblöt av svett, fäller ut salt över alla kläder och på all hud och prestationen sjunker rejält. Stigningen upp mot kalfjället gick rätt ok, men jag märkte att något var tjosan med mina ljumskar. De hade dragit samman sig lite och jag märkte att mitt löpsteg kortats av en aning. Jag försökte sträcka ut löpsteget, men ljumskarna protesterade direkt. Hmm. Det var lite för tidigt in på tävlingen för att få något sådant. Jag låg i lite olika klungor och trummade på, men med märkbart lägre tempo nu än vad jag hade planerat med. Vi kom till den första boden där farbröderna som bjöd på vatten och sportdryck tycktes köra intervallträning med dunkarna ner till bäcken för att hämta mer vatten till törstiga löpare. Det märktes att fler än jag hade känt av värmen här för folk drack verkligen helt galet mycket och ena löparen efter den andre ramlade in med tomma vattenflaskor. Tack gudskelov för denna vätska iaf, för härifrån är det fortfarande en rejäl stigning upp till Nipfjällets depå.

Från Nipfjället

Jag kände mig mycket fräschare i år vid Nipfjällets depå, men tog min tid och tryckte i mig energi, svepte sportdryck och vatten. Tog en banan i handen och satte fart. Eller nej, det kunde jag inte. Ännu en gång så stramade det i ljumskarna. Vadfan!? Det var ju här jag tänkte ligga på rull. Nåja, jag fick upp ett dugligt löpsteg iaf och lämnade några löpare bakom mig och tog sikte på några framför mig. Nu var vi mixade 28 km-löpare och 45-km löpare, så var lite svårt att se om jag var omgiven av pigga 45-löpare eller trötta 28-löpare eller vice versa. Det var mycket hejjarop och pepp löpare emellan iaf. Det gillar jag, vilken härlig atmosfär och så kul ibland att få nåogn rolig dialog mitt i en tävling!

Nedanför Städjans topp delade sig banorna och vi 45-löpare vek av norr för att gå lite på skrå och sedan löpa ner i en dal norr om Städjan. Här tyckte jag det var riktigt, riktigt svårt att springa. Den upptrampade stigen var djup, men otroligt smal, så jag höll på att trampa på mina egna fötter när jag skulle springa i stigen. Jag försökte hoppa ut i fjälljungen, men den var så stenig under att jag hade svårt att undvika att trampa snett. Visste inte riktigt hur jag skulle hantera terrängen här och sprang väldans ryckigt vilket kostade massor med energi och jag fick inte upp någon bra snittfart.

Våtmarken

Vi var ett gäng löpare som växelvis drog i grupp och kom nu ner på myrlöpningen. Jag trodde att jag visste vad som väntade men tji fick jag. Det var helt galet upptrampat och myren tog typ aldrig slut. Det var otroligt blött efter hela norrsidan och det kändes som en hel mil av myrlöpning. Här var det en markant nackdel att ligga så långt bak i ledet som jag gjorde sett till övriga löpare. Myr- och våtmarken blir ju mer och mer upptrampad för varje löpare, så nu fanns det ingenstans där jag kunde springa utan att sjunka igenom. De andra löparna drog samma slutsats – det gick bara inte att springa utan att slösa enorma mängder energi. Vi klafsade och klafsade och klafsade. Till slut så fick jag och ett par till nog och försökte dra upp i löptempo. Vi kom inte långt innan jag hörde ett skrik bakom mig följt av en skrattsalva. Jag hann knappt reagera på det innan ena foten bara trampade som i luft och jag trampade rätt genom våtmarken och tjongade ner ena benet nästan höftdjupt innan jag stöp rätt framåt och ner i myren hela jag. I samma veva sträckte jag ut varenda muskel och baksida lår svarade med att slå ut i kramp direkt. Jag försökte massera bort krampen medan en tjej bakom skrattade och sa att hon precis själv ramlat ner i bäcken vi skulle passera. Någonstans där mitt i misären så är det så skönt att dela det med andra. Tack! 🙂

Hede Foskdals Fäbod

På väg hit så fick jag flera mentala dippar och lite melankoli, just för att det var så upptrampat och svårlöpt. Hela denna sträcka norr om Städjan slog ut min måltidsambition på 6 timmar fullständigt. Jag upptäckte dessutom att båda mina vattenflaskor hade läckt i sina pipar, så min vänstra vattenflaska med min ”hållkäften”-sportdryck som jag blandat ihop, hade skvätt ut halva sportdrycken i min väst istället. Min andra vattenflaska hade skvätt ut vatten och tagit in luft, så när jag skulle dricka så fick jag typ inhalera massa luft först innan själva vattnet kom. Det var underbart att komma ner till bäcken och jag tog en liten avstickare ner för att spola av ansiktet från saltutfällning och fylla upp vattenflaskan. Inte långt senare kom vi fram till Fäboden. Här såg jag på löpare som tidigare hade sett fräscha ut att den långa blöta löpningen/vandringen hade tagit hårt på oss alla, inte bara på mig. Jag tog extra salt här och lite kaffe och det gjorde susen! En löpare låg ner på marken och såg helt färdig ut och en annan löpare kom in nästan euforisk och ropade ”JAG ÄR HUNGRIG!!!”. ”BUFFÉÈÉDAGS!” svarade jag 🙂 .. återigen, så skön atmosfär på loppet, hela tiden lite gott snack löpare emellan. En stor portion sarkasm över terrängen kan tilläggas.

Infanterielden.

Det här är ett gammalt lumparuttryck, men det drabbar inte nödvändigtvis bara män utan likväl kvinnor också. Man svettas mycket och skinn gnuggas mot skinn under rörelse. Vi pratar skavsår i de nedre regionerna. Män har ju dessutom lite dingelidongel som kan också orsaka skav, medan kvinnor kan ha dingelidongel lite högre upp i regionerna. Jag brukar klara mig bra, men när jag kom till Hede Foskdals Fäbod, så brände det rejält i mina ljumskar. Jag hade börjat få skavsår. Jag får ta det som en lärdom; för längre lopp i varmare väder så måste jag dra på Glidex eller motsvarande glidmedel. Ljumskarna och insida lår framför allt, men det kan även vara läge för det vid armhålor mm med. Mitt löpsteg var minst sagt kobent hädanefter då jag försökte undvika att gnugga sönder ljumskar och insida lår ännu mer.

Upp på Städjan

Jag visste sedan vårt träningsläger i Idre tidigare i sommar, att kommer jag bara upp på Städjan så väntar en fin utförslöpa sedan och jag såg såååå mycket fram emot att få ligga på rull där. Jag visste att vi senare skulle upp i en skidbacke också, men efter denna strapats så vad är en liten skid(t)backe i sammanhanget!? 🙂

Det gav mig lite energi och jag växlade löpning med lite raskare powerwalk fram till den brantare klättringen. Här blev det verkligen att tjonga ner händerna på låren och mata på. Jag hade nu krampkänningar lite här och var och visste att om jag bara snavar till så låser sig musklerna direkt i kramp. Trummade på rätt bra upp på Städjan ändå och vid vändpunkten på banans högsta punkt, så kände jag löparglädjen bara rusa i skallen. Det var sååååååå skönt att få bara lägga mig på rull utför och plötsligt kände jag varken av krampkänningar eller att ljumskarna hade dragit ihop sig. Jaaaa! Kroppen svarade upp till vad min hjärna ville! Nu ska jag inte påstå att det gick raketfort utför, men sett till det tempo jag hade hållit hittills på tävlingen, så blev det racerfart. Jag passerade löpare efter löpare och även lite vandrare som oroligt ropade att jag skulle akta mig för stenarna. ”Ingen fara, jag har koll!” ropade jag tillbaka och jag hade verkligen ett järnfokus på fotisättningen hela vägen ner genom skogen. Riktigt busrolig löpning! Dock hade ett enda misstag kostat mig både framtänder och näsben, för jag hade dragit på öronen något så kopiöst och förmodligen blivit en ofrivillig trädkramare på kuppen. Komiskt dock att jag var piggare HÄR efter sådär 37-38 km än på hela den tidigare sträckan av loppet. Hur är det möjligt?!

Chockens depå

Vid störtloppsbacken Chocken väntade den sista depån och egentligen kanske det verkar lite fånigt att tanka på mer energi här när det bara är 3 km kvar till mål, men de 3 km tar sin lilla tid då man ska upp hela vägen genom en skidbacke upp till toppstugan på Idre Fjäll. Jag nöp både sportdryck och vatten och matade på. Träffade på en instagram-bekant, Upaflash, som föredömligt stannade stup i kvarten och plockade skräp från andra löpare. Exakt samma chokladpapper som från det som delats ut i depån. Föredömligt, men tråkigt att löpare inte kan hålla bättre koll på sitt skräp.

Halvvägs upp mot toppstugan, så åkte jag på lite rejälare kramper igen. Nu högg baksida lår flera gånger och jag svor lite för mig själv. Det gick lååååångsamt upp mot toppstugan både för mig, för löpare framför och löpare bakom. Flera såg helt apatiska ut, men var ändå målinriktade. Typ som att hjärnan hade släckt ner allt annat än fokuserat på att bara sätta en fot framför den andre och mata på. Allt vände uppe vid toppstugan. De som tidigare såg ut som Zombies kom flygande en efter en utför och strålade som solar allihopa. Från melankoli i uppförsbacke till löpareufori nedför. Jag försökte springa men nu krampade framsida lår och jag hade så svårt att få till ett löpsteg. Fotisättningen bara small i gruset, men jag kunde inte för mitt liv dämpa något löpsteg med lårmusklerna i max anspänning. Trots detta fick jag ett förvånansvärt bra tempo utför och strax innan målgång kände jag att jag faktiskt skulle kunna trycka på lite på en målspurt utan att riskera en total låsning av låren. På något magiskt sätt skakade jag fram 4:16-tempo över mållinjen och visst är det häftigt vad målvittring kan göra med kroppen?! Det är precis som att den sista reserven med energi låses upp och bara släpper lös allt.

Summering

Min taktik med att hålla igen lite i början och konservera lite energi, kändes helt rätt ända tills vi kom till våtmarkerna. Där önskade jag att jag hade legat lite före och kunnat hitta lite våtmark som inte var upptrampad och som jag hade kunnat få ett åtminstone långsamt löpsteg över. Spontant tror jag att det hade varit klokare nästan att gå ut lite hårdare för att få passera det stället. Det gör sådan enorm skillnad om det är 50 löpare som har trampat upp där eller om det är 200 som har gjort det. Jag vet fortfarande inte varför ljumskarna drog ihop sig så pass tidigt och jag har ju sprungit den sträckan förut i utan problem. Kramperna kan jag inte skylla något annat än på att sommarens träning inte blivit så konsekvent som jag velat pga diverse privata tråkigheter som inträffat, så det var nog mest musklerna som talade om att jag inte var helt tränad för strapatsen i år. Oavsett detta, så hade jag ett fantastiskt lopp. Uppe på kalfjället fläktade det precis perfekt och där var det underbart löpväder med fantastiska vyer. Funktionärerna var underbara och likaså publik och släkt/vänner till andra löpare som glatt hejjade på oss övriga främlingar. Jag gillar hur arrangemanget sätter upp peppande lappar och snitsling och skyltning var i världsklass. Bara en sådan sak som att efter 28 km och 45 km delade på sig så kom det en ny skylt med texten ”DU ÄR PÅ 45”. Bara för att verkligen förhindra att något sprungit fel. Föredömligt!

Det som stack ut mest av allt var dock atmosfären löpare emellan. Det var länge sedan jag upplevde något liknande på ett lopp. Någon löpare klev åt sidan för att plocka fram energi och vips stod samme person och hejjade på och gav komplimanger till en annan. En kille vurpade rätt ut i det fria och inte bara en utan 3-4 löpare stannade till för att kolla hur det gick med honom. Jag stannade själv och kollade till en tjej som ramlade och slog i någon mjukdel, men verkade kunna fortsätta. Alltså det var en helt underbar gemenskap. Vid ett tillfälle där i våtmarken så var vi en grupp som alla var i ett melankoliskt tillstånd och klafsade runt i geggan i ren tystnad. Så avlossade en tjej ett litet skämt och alla bröt ut i en skrattsalva. Så förlösande och så underbart!! Precis vad vi behövde där och då för att påminna oss om att det kommer roligare tider efter träsktrampet.

Jag tycker det är så roligt att inte bara traillöpning utan även fjällöpning har blommat ut i Sverige. I Norge har de kört i flera år, men även där dyker det upp ena nya loppet efter det andra. Det ger folk inte bara en möjlighet utan en anledning till att faktiskt ta och leta sig ut i vår fjällvärld och upptäcka de härliga vyerna och den goa miljön.

En fråga kvarstår. Hur är terrängen på 84 km-sträckan som vankas för nästa års tävling i Idre? Kan vi amatör- och upplevelselöpare ta oss igenom den måtro? Får suga på den karamellen, jag fingrar lite på anmälningsknappen, men att springa ett fjällmarathon INNAN den tävling som jag precis deltog i kan lätt skörda sina offer inkl mig själv…. men vem minns en fegis? 🙂

Senaste blogginläggen

  • Pryltest - Craft Nordlite Ultra / Pure Trail Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Men. Du är väl aldrig sjuk? Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Att komma dit man är Malin Tidqvist
    Läs mer
  • 10 månader mot 10 mil - my experience Sara Costa
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Löpargrupper

För dig som vill upptäcka nya stigar på hemmaplan - ihop med andra.

Outnorth Trailtour

Vilka är landets bästa traillöpare över säsongen 2024? Vilket är det starkaste teamet? Från stränder, via klippor och fjäll till djupa skogar.

Trails of SWE c/o Dacia

Trails of SWE c/o Dacia är 4 lopp, 4 naturtyper, 4 sätt att uppleva vårt fantastiska land. Och 4 sätt att få använda hela din kapacitet, att våga vara grym.

Guider utrustning

Få hjälp inför ditt köp av skor, pannlampor eller löparryggsäck. I samarbete med Outnorth.

Trailkalendern

På fjället, längs havet, i skogen. Här hittar du alla svenska traillopp i en kalender.

Shop

Snyggkläderna, presentkort och löpargrupperna

Trailrunning Sweden AB
Hästtorget 6, 312 30 Laholm
VAT-nr SE559145416901
Email: [email protected]


Lägger till i kundvagnen

  • x
X
X