Det har varit en lång löp- och framför allt lång swimrunsäsong. Körde första loppet i början av april och därefter har jag kört ca ett lopp i månaden. Det kanske inte låter så mycket men när varje lopp landar på distanser runt totalt 40 km varvat sim och löp och man rör sig runt totaltider på 6-8 h i teknisk terräng och stökigt vatten så sliter det.
Jag har klarat mig hyfsat skadefri om man bortser från min revbensfraktur och en gigantisk stukad fot. Men jag har börjat känna mig stel som den där berömda pinnen.
När jag har försökt springa intervaller så har jag inte haft någon fart att leverera eftersom baksidor och höftböjarmuskeln känts både korta och stela.
Det gick så pass långt att jag bokade in mig på min livs första idrottsmassage. Har bara gått på trevlig mysmassage tidigare för att reboota kroppen inför eller efter ett långt lopp. Idrottsmassage är inte mysmassage. Det är evil massage from hell. Typ. Men jag tänker att det som inte dödar härdar och gör det ont så gör det gott. Allt för att överleva.
Naprapaten frågade innan hon satte igång vad jag behövde hjälp med. När jag nämnde stela vader så svarade hon med ett aj då.
Jag har tidigare fått benhinnemassage i samband med irriterade benhinnor och då skrek jag rätt ut. Det var fasiken inte långt ifrån samma reaktion den här gången. Satan i gatan vad det gjorde ont när hon tryckte loss det onda i vaderna.
Jag tycker mig ana att den omilda behandlingen lättade upp det stela men tror samtidigt att kroppen är allmänt trött efter många tävlingar... och det råder nog ingen massage i världen på.