Med en knapp månad kvar till Kullamannen var det genrep i Mälardalen. Visserligen har jag kastat in handduken och kommer inte att starta i år, träningsvolymen under sommar och höst har tyvärr inte alls varit på den nivå det behövs, så min startplats är till salu. Men, träning behövs i vilket fall som helst, med andra berg i sikte, så när nu Niklas Holmström bjudit in till ett genrep som lovade något riktigt extra så var det läge att åka till Marvikarna inne i Sörmlandskogarna.
Niklas hade lovat en slinga på drygt 2 mil med mycket utmaningar, som skulle mäta sig med vad som väntar nere på Kullen. Jag vet att det är riktigt fint kring Marvikarna men det har tyvärr aldrig blivit av att springa där. Skulle det vara så tuff terräng som på Kullen? Det vara samling för start på lördagskvällen kl 17 och nästa 30 förväntansfulla löpare dök upp. Vi skulle starta i dagsljus för att hinna se lite av landskapet i varje fall på den södra rundan i den åtta-formade slingan. Solen sken från en klarblå himmel men vintern är på väg nu, det vara bara ett par plusgrader och en kraftig blåst från sjön. Alla var ivriga att komma i väg för att få upp värmen.
Älskar den här typen av arrangemang, någon organiserar det hela utan en massa ståhej runtikring, bjuder in till det hela och lagom många likasinnade dyker upp för att njuta av vår natur. Niklas hade fixat detta suveränt bra med en mycket välplanerad bana som matchade syftet som genrep perfekt, hade fixat ett tält och ett välförsett depåbord med grill och brasa.
Till slut var det i varje fall dags för start, bara lite korta tips från Niklas innan han släppte i väg oss.
Ut på den södra rundan och upp på det första berget, däruppe kom vi upp i solen igen och började få upp värmen, både av solen och den branta stigningen, men det var bara kortvarigt sen skulle vid ned igen. Ned till rasbranterna mellan berget och sjön där vi fick klättra över klippblocken. Upp igen och ner igen, och varje gång det var uppåt så var det lite scrambling som gällde i branterna, på några ställen med rep till hjälp.
De första 2 km var riktigt extrema och tog 30 minuter att ta sig igenom, resten av den södra rundan var lite mera lättlöpt men hade en rejäl stigning. Efter 7 km passerade vid depån, utan stopp, för att ta tag i den norra rudan på ca 15 km. Nu hade solen gått ned och det mörkande snabbt, men vi hade trots allt sprungit tillräckligt snabbt för att hinna få uppleva en magisk skymning uppe från Falkberget efter ytterligare lite klättring.
Nu mörknade det snabbt och det var dags att tända lampan, det kom några kilometer med fina slingrade stigar sedan började allvaret igen, de sista 8 km var rena berg-och-dal-banan, ständigt upp eller ned för branta och hala sluttningar. Lyckades halka på en hög sten och slå en volt ned på andra sidan. Lyckligtvis blev det en relativt mjuk landning men det blev ett litet jack i ena handen så bandaget fick komma till nytta. Efter vad som kändes som ändlöst många berg och tekniska stigar var man till slut tillbaka vid depån, drygt 22 km efter start. Det tog 3:20, då kändes ändå löpningen bra, där det gick att springa på.
Insåg att kroppen inte ville ut i detta kanske 4 h till för ytterligare ett helt varv, jag skall ju bygga träningen steg för steg nu, men lite till ville jag ha så det fick bli den södra delen ett varv till. Den delen var ju riktigt kul i 2 km och sedan riktigt löpbar relativt sett. Efter ett kort depåstopp var det bara att ge sig ut i mörkret igen.
Efter en dryg timma på den södra delen var det skönt att komma in i depån, extra skönt när man hade bestämt sig innan att det skulle räcka nu. Efter 3 mil i bergen var det bara att få på sig lite torrt och sätta i sig lite grillad korv och annat smått och gott från depån.
Ett STORT TACK till Niklas för detta härliga initiativ och suveränt fixade arrangemang, enkelt men med allt som behövdes och en perfekt märkt slinga i bergen. Om det nu är någon som tycker att Mälardalen är platt så kan ni kolla in höjdkurvan från kvällen, det blev 1100 höjdmeter på 30 km, de flesta mycket tvära.
