Kroatien 2019, Trailrunning Sweden
Efter en helt underbar och dessutom den jobbigaste resa jag gjort har det tagit ett tag för mig att reflektera vad som hände! I min närmaste bekantskapskrets finns en person som är min största glädje men också mitt största orosmoln. Detta med tanke på hög vikt och atypisk autism.
Jag ångrar ibland att jag frågade personen om hen ville följa med på en trail- resa tillsammans med mig då jag i min sinnevärld tänkte att det kommer bli en fin upplevelse som vi får dela tillsammans.
Naturligtvis blev det en helt underbar resa och även en av mina jobbigaste resor jag gjort!
Alla trail- mål vi hade satt upp klarade vi!
Då jag tidigare åkt själv eller med annan medresenär så visste jag att det är helt underbart att gå in i sin ”bubbla”, njuta av naturen, den fysiska ansträngningen och lyckan av att kunna ta sig framåt på två ben, oavsett fart. Att åka på trail- resa där man träffar en massa spännande människor, med egna utmaningar, historia och bakgrund är oerhört inspirerande och jätteroligt. Det går inte att förklara hur vansinnigt roligt och givande det är. Även om man är en grupp som springer, så springer man alltid själv, hur konstigt det än låter så är det så. Att ”traila” i grupp så springer man ensam tillsammans!
Men denna trail- resan blev något helt annat. Jag kände mig aldrig delaktig i gruppen (som jag tidigare gjort) eftersom jag hela tiden fick parera min medresenärs atypiska autism och dess utmaningar. Jag fick motivera min medresenär att klara sina mål och jag såg glädjen i måluppfyllelsen. Att min medresenär hade en helt egen tankeverksamhet ute i trail- spåret än vad jag hade gjorde mig förbryllad, ”hjärn- trött” (då jag försökte komma på vad som försiggår i huvudet på personen) och frustrerad. Jag fick lära mig mer om den ädla konsten av tålamod och lågaffektivt bemötande ute i den vackra naturen och på efterföljande gemensamma middagar mm.
Jag tänkte i min värld att jag hoppas att jag aldrig mer får uppleva trail på detta vis och samtidigt var jag överlycklig över min medresenärs målmedvetna lycka att kunna vistas ute i skog och mark, klara av sina utmaningar och mål. Det var helt enkelt helt underbart och samtidigt en fullständig psykisk kollaps, för mig….
Jag hade sett fram emot en resa att fysiskt tillsammans klara av målen, att vi kanske hade fått hjälpa varandra och pusha varandra mot våra trail- mål ute i naturen. I stället blev det en fysisk besvikelse (för mig) men en psykiskt påfrestande mental resa att förstå vad min medresenär gick igenom, både fysisk och psykiskt.
Det gör mig så ledsen, att jag inte förstår och jag insåg att jag aldrig kommer riktigt att förstå. Vi tänker och upplever allt på olika sätt. Vi hanterar utmaningar (och motgångar) på olika sätt och vi upplever verkligheten helt annorlunda ifrån varandra.
Jag är både glad och sorgsen över den resa vi gjorde tillsammans. Samtidigt har jag förstått att det för min medresenär betydde ALLT och har gjort STOR inverkan på hens fysiska/psykiska ”jag” då hen har fått uppleva natur, nya omgivningar, resandets ädla konst, upptäckter, hantera andra människor runt omkring och måluppfyllelser. Jag vet att denna resan är en sporre för hen att fortsätta ”traila” i naturen och framtiden ser ljus ut. Jag får vara glad för att jag ”frälst” en "tvekare" till en ”beliver”!
Trail och naturupplevelser ger oanade KRAFTER att klara av vardagens utmaningar!
Oavsett fart!