Jag har just nu väldigt hektiskt på mitt jobb och har inte riktigt greppat att det är väldigt nära avfärd till mitt nästa egenkomponerade träningsläger. Denna gång bär det av till Gran Canaria (igen). Jag var där för två år sedan, men kan inte påstå att jag har upptäckt hela öns natur ännu och hittade en billig sistaminutenresa som jag slog till på. Jag brukar försöka fiska efter en billigare sistaminuten på ett charterbolag. Själva chartern i sig bryr jag mig inte så mycket om, utan det är mer att det brukar gå att fynda lite billigare resor om man har lite is i magen. Tyvärr så åker jag alltid på “straff” som åker ensam dock. Antingen så försvinner resan helt så fort man ändrar från “två vuxna” till “en vuxen” – alternativt som denna gång så får jag betala 2000 kr extra som soloresenär.
Men nåja, det ska bli fantastiskt roligt! Nu denna årstid så är det omedelbart en insättning på mentalbanken att få lite varmare luft och få se den där gula saken på himlen. Här på västkusten har det varit en helt galet mörk och tråkig höst och början på vinter. Under en månads tid fick jag 0 timmar i solljus på mig. Då jag satt på kontoret tittade solen fram ibland, men på lediga helger och på fritiden har det varit mörkt, mulet, grått och trist. Sådana tillfällen saknar jag hemtrakten i Norrland då bara lite snö gör att det lyser upp (även om jag inte är någon vintermänniska [trots att jag ger mig iväg på arktiska och högalpina expeditioner stup i kvarten skrib.anm.]).
När jag var 20 år ville jag åka till samma ställen – men för att dansa på nattklubbar, kröka, spana på damer och “leva livet”. Det sköna är att när jag blickar fram emot resan nu så är det för att springa massor, lyfta tungt, upptäcka, utforska, koppla av och bara må gott i kropp och knopp. Nykter, utan “rajraj” – för att “leva livet”. Begreppet “Leva Livet” har alltså fått en ny innebörd i mitt liv senaste åren. När småfulla svenskar går ut för att äta middag nere på ön så är jag på väg hem till hotellet för att ladda för bergslöpningen i gryningen. Och som jag längtar.
Det krävs dock en del research för att hitta ställen att springa på. Mitt hotellrum brukar se ut som ett litet “war room” med karta upptejpad på väggen, ritningar, skisser, broschyrer osv. Sedan så behöver jag bil, vespa eller något för att ta mig runt. Sist på Gran Canaria körde jag vespa (125 cc) och det gick galet smidigt. Lätt att hitta parkering inte minst. Sedan bara av med MC-stället, på med trailutstyrseln och ut i naturen. Både på Mallis och på Madeira har jag gjort “gryningsräder” där jag startat mitt i natten och i skenet av pannlampan letat mig upp på bergstoppar. Fruktansvärt läskigt – och spännande. På Madeira förra året sprang jag efter klippväggar utan att se hur branta eller djupa stupen var, sprang genom tunnlar där jag inte såg slutet på dem med pannlampan – och var HELT ensam på berget. Bara jag och mina löpsteg med adrenalin och hög puls utforskandes. På Madeira höll jag dessutom på att tömma gårdagens middag i löparshortsen då pannlampan lyste upp ett par djurögon som började springa i full fart emot mig. Visste inte om jag skulle fly eller fäkta då världens gladaste och snällaste hund dök upp. En familj från Portugal hade bestigit bergstoppen från en stig från andra sidan och hunden hade givetvis både hört, luktat och sett en brölandes trailpeter som anfådd försökt ta sig uppåt.
Jag brukar kombinera mina träningsläger med styrketräning. Styrketräning är något jag vurmar för av massor av skäl. För all del, det estestiska finns där, men det är viktigt för att prestera som löpare och ännu mer viktigt för att få en hållbar kropp när åldern tar ut sin rätt. Så jag brukar försöka köra traillöpning på morgon/förmiddag, sedan återhämta på hotellrummet och sedan köra styrketräning på kvällen innan dagen avslutas med middag. På dessa resor äter jag ca 2 ggr mer än vad jag gör hemma. Hemma är frukosten max en tallrik filmjölk med något i eller bara en proteindrink. Här vräker jag i mig hotellfrukost. Jag äter mellanmål, köper fikabröd och är formligen mätt konstant. Sedan lägger jag mig tidigare än hemma och jag kliver upp när kroppen tycker det är dags. Det jag har märkt är att återhämtningen på mina träningsläger är helt MAKABERT bra! Jag skulle aldrig kunna köra pass på pass på pass på detta sätt hemmavid med mina vardagsrutiner. Jag jobbar, stressar, kosten blir inte alltid topnotch osv – men här i en miljö där allt fokus handlar om träning, kost, avslappning, sömn osv så blir resultatet helt fenomenalt bra! Det är på riktigt så att jag har funderat på om jag inte borde lägga in “träningslägerweekends” hemma i Sverige och ta en långhelg varje månad då jag bara fokuserar på att koppla av, sänka stressen, sova gott, äta gott och träna dunderhårt. Jag är 100% övertygad på att det hade tagit både mitt välbefinnande och mig som traillöpare till helt nya nivåer.
Inläggsbilden är från när soluppgången nådde mina ögon på toppen av Madeiras högsta berg förra året – och nedan är filmen som summerar hela det träningslägret. Rekommenderar VARMT den ön för trailrunning, inte minst om man ger sig ut tidigare än turistbussarna. Helt magiskt vackert!
