Det har gått ett tag sedan jag skrev då jag inte haft så mycket positivt att förmedla. Månaderna som gått sedan Big's har varit tunga, främst på grund av en icke-samarbetande höft som ställt vardagen på ända. Allting är skört och man ska inte ta någonting för givet, jag glömmer bort och påminns. Försöker känna tacksamhet över det som är även om det ibland bara faller platt och slutar i frustration. Jag tror det är viktigt att ha perspektiv på saker och ting, att inse att löp- och till och med träningspauser inte gör att världen går under (även om det kan stundvis kan kännas så) men att samtidigt tillåta sig själv att vara besviken och ledsen. Och motgångar, stora och små, de kommer och är en lika naturlig del av livet som medgångarna. Under de 2,5 år som gått sedan jag sprang mitt första ultra så har jag egentligen bara arbetat i medgång (även om vägen dit var en rätt lång transport i motgång) och jag har fått ganska direkt utdelning för mina ansträngningar. Höftproblemet är mitt första större bakslag och kagge har haft svårt att hantera det. Har svårt att hantera det. Tänker på det träning som missats/missas och gräms över känslan av att gå från en riktigt bra form till någonting någoting...annat. Tänkt att det är en lång väg tillbaka. Någonstans har jag glömt en sak - det finns ingen väg tillbaka och det är inte tid jag ska sträva utan framåt. Detta stopp på vägen är en del av resan. För jag börjar förstå en sak och det är jag bara just precis börjat springa långt och det inte är så bråttom. Allt måste inte hända i år eller nästa år och det är inte bara kroppen som behöver tid att bli stark utan huvudet. Ju längre du ska springa desto mer är kroppen bara ett verktyg. En hammare som inte tillför någonting oavsett märke och material om det inte finns någon hand som håller i den och lyfter den.
Sista veckan har jag kunnat springa mer igen och i helgen har jag varit på läger med landslagsgruppen i ultralöpning. Några trevliga dagar även om min egen löpform givetvis är relativt bristfällig. Men huvudet börjar komma tillbaka. Fokus och handlingskraft och kanske framför allt en insikt att jag behöver landa i vem jag är i det så kallade löparvärlden och skita i vad alla andra tycker och tänker. Enkelt va? Jag försöker mer och mer sätta en kartong kring skallen och sålla ut det mesta som inte hör till själva springandet. Tillåta mig själv att ha kul och leka och inte försöka göra allting rätt hela tiden. För mig som inte kan hålla reda på någonting ordenrligt så är det nog bättre att bara hitta någon form av lugn i det så kallade kaoset istället för att skapa en struktur som jag ändå inte kan hålla.
