Långt ifrån först på bollen i år men har inte sett något syfte med att stressa fram swimrunpremiären. Puts väck med lopp och puts väck med motivation att simma utomhus i kallt vatten, så att säga. Men med det sagt så måste man ju upp i sadeln någon gång igen och i söndags var det dags.
I brist på fantasi och tid så drog Team pannband (aka Patrik och jag) på oss utrustningen och sprang till närmsta sjö där vi plaskade oss igenom ett par kalla sim varvade med några värmande löp. Som vanligt svinkallt i början men ok när den första chocken lagt sig.
Jag råkar vara något av ett litet element när jag tränar men hade trots det planer på att köra med ärmar (eftersom det tydligen snöar i maj nuförtiden). Efter att ha blivit hånad och hetsad av min swimrunpartner (tillika världens mest frusna människa när det gäller att simma i kallt vatten) så körde jag dock utan.
Vad mer finns att säga om denna premiär. Jo, att plocka ut sin simning från bassäng till öppet vatten kan vara en rätt nedslående upplevelse och så även denna gång. Det går så sjukt mycket långsammare när man ska överleva kyla, navigera och dessutom har skor på sig (vilket man sällan har i bassäng). Det positiva är att det trots detta faktiskt gick fortare än någonsin. Dvs om man jämför ute med ute och slutar tro att man kan vara lika awesome som inne.