Vi är nog många som kommer att minnas midsommaren 2020 under vår resterande livstid. En vår och sommar som präglats av den pandemi som rasar i världen och som förändrat både våra rörelse- och sociala mönster. Mer tid i skogen, mindre tid bland folk.
Mitt i allt detta tyckte vädrets makter att det var dags att ge Sveriges befolkning ett break och vi fick en midsommar med pangväder. Sol, lycka och hopp om framtiden.
Jag har aldrig varit särskilt traditionsbunden när det kommer till just midsommar men det är klart att jag gärna ser att det är somrigt, soligt och varmt. För att fira in vädret och högtiden stack Patrik och jag ut på ett swimrunpass genom ett gäng sjöar på hemmaplan. På bara ett par veckor hade vattentemperaturen stigit rejält och med värmebölja i luften blev det en rätt varm historia.
Varje badklippa var belägrad av människor men alla hejade glatt när vi gled upp mitt i deras badstund. På ett ställe lyckades vi nästan krascha en campingplats men med lite tack och förlåt så gick även det bra.
Vi klarade nästan hela sträckan utan att springa vilse men tog ett litet nätt ärevarv på ett ställe i skogen. Det var tydligen väldigt fint just där eftersom vi snurrade runt lite extra.
Swimrunpasset blev även mitt första riktiga träningspass på åtta dagar eftersom jag kroknade med magsjuka i slutet på förra veckan. Att komma tillbaka efter den episoden har varit mer utdragen än jag hade kunnat ana. Kanske till viss del på grund av sömnbrist då magsjukan glatt hoppade vidare till min äldsta dotter.
Hursomhelst, för att fira att jag åter är på benen så testade jag dessa ben och övrig kropp med 10 km sammanhållen löp i tokhettan idag. Swimrun i all ära men ansträngningsmässigt är det bra mycket tuffare att dra 10 km löp när det är varmt och man inte får vila benen mellan varven.
Innan löpet var jag orimligt nervös eftersom det hade gått 11 dagar sedan senaste löppasset. Elva dagar kan tyckas som en fjärt i rymden men jag kan inte ens minnas när jag hade ett sådant långt löpuppehåll tidigare. Kroppen kan reagera på olika sätt i det här läget och för mig är det nästan alltid i form av någon av följande ytterligheter. Allt känns svinbra eller allt känns rekordpissigt. Jag hamnar sällan i ett spann där emellan.
Denna gång svarade kroppen finare än finast och rullade på trots värme (nemesis 1) och backar (nemesis 2). Man skulle nästan kunna tro att all nerplöjd träning gett resultat och att jag lyckats brotta ner lite gamla demoner. Och detta utöver att faktiskt vara tillbaka efter att ha varit sjuk vilket i sig är värt att fira.
Dessutom vet man att det varit ett bra pass när man får avsluta med ett bad i sjön.
