Ett ständigt blickande på tempot, ett irriterat morrande om kilometertiden inte är vad den ”borde” vara. Det har varit standard för mig i så många år nu och handen på hjärtat, hur många är vi inte som gör exakt så?

I och med överansträngningen i höften och vägen tillbaka från det så var det bara att acceptera att kilometertiderna skulle vara en bra bit ifrån det normala, även om det så sakteliga börja ordna upp sig på den biten också. På något sätt känns det bra mycket friare att springa nu när jag blivit av med det tvångsmässiga beteendet att ständigt kolla klockan.

Såklart att det någon enstaka gång fortfarande kollas på klockan men i det stora hela så är det Start – Stop, bra så.

Förutom klockan har jag heller ytterst sällan lämnat hemmet för ett träningspass utan musik i öronen. Även på denna punkt har jag bättrat mig väsentligt denna sommar, jäklar vad mycket småsaker man missar i skogen när man lyssnar på musik istället.

Helt kommer jag inte släppa hörlurarna dock, att springa på det lokala motionsspåret är ju sådär lagom spännande ändå så där fortsätter jag men ute i skogen, på favoritstigarna får fåglarna numer stå för musiken!