Jag tänkte skriva ett annorlunda “inspirationsinlägg” denna gång. För inlägget inspirerar nog inte alls, men jag har gjort tänkvärda reflektioner som jag vill dela med mig av.
I år har det varit ett annorlunda år för min del, inte bara pga Covid-19. Under ett av våra härliga virtuella Trailrunning Sweden-lopp, där jag joggade långsamt i en uppförsbacke med vänner i släptåg, så högg det plötsligt till i vadmuskeln. Först ett litet hugg som fick mig att tänka “vad var det?!” och sekunden senare, i nästa fotisättning, så klippte det till rejält – så pass att jag direkt vek av stigen. Jag kände inte igen känslan från något annat. Först tänkte jag att jag fått kramp, men det kändes… annorlunda. Jag gjorde flera försök att se om jag kunde stretcha eller jogga vidare, om det var något som kunde släppa, men hela hjärnan vrålade “avbryt!”. Så fort jag belastade benet så gnistrade smärtan, så jag fick vackert linda om vadmuskeln hårt och halta genom den annars fantastiska Jonseredsskogen tillbaka till bilen utanför Icebugs HQ – med faktumet att jag åkt på en rejäl muskelbristning. Jag blev dock SÅ otroligt glad för den fina människa som stannade till och frågade hur det var med mig. Jag mötte tre löpare, två killar och en tjej där alla passerade mig, men tjejen stannade till, vände sig om och ropade och ville se om jag var ok. Jag haltade mig fram grimaserande, men ropade tillbaka att det var lugnt och jag uppskattade omtanken att stanna till och fråga!
Faktumet fanns där – ok jag är skadad. Nästa fas blev den självkritiska fasen. Vad gjorde jag för fel? Var jag för otränad? Var detta för att jag jobbat hemma en del några veckor under Covid-19? Gick jag ut för hårt? Hade jag ätit för mycket choklad (jag äter inte ens choklad, men för mycket ostkrokar, men det är en heeelt annan tråd)? VAD i mitt beteende orsakade denna skada?! Att det dessutom fanns ett samlingsnamn för muskelbristning på vadmuskeln som kallas för “gubbvad” gjorde inte saken bättre. Hur ska man nu undvika ålderskris?!
Tack och lov plöjde jag studier och läste på om allt från att det kan hända om muskeln utsätts för en vinkel den inte är van vid, det kan finnas ett inte fullt vetenskapligt bevisad koppling till vitaminbrist (b-vitamin) och annat. Jag landade i att jag kanske hade kunnat undvika skadan, men inte med säkerhet. Och handen på hjärtat; hur många av oss gör “prehab”-övningar innan man åker på en skada och snällt får tugga tåhävningar eller vad det kan vara? Hade jag vetat om att jag skulle riskera att bli skadad och helt off från min passion – att få springa i terrängen – då hade jag tåhävt som en galning, varje dag. Vi löpare kan trots allt också bli stelare genom åren. Även om traillöpning på ett sätt är dynamiskt, man arbetar med bålen, höfter osv, så är det samtidigt ett homogent rörelsemönster som t.ex. skiljer sig mot cykling, simning eller längdskidåkning. Jag håller mig mestadels till löpning och styrketräning, vilket också orsakar en slags “monotom träning” på ett sätt.
Sedan kom det jag inte hade räknat med – de psykiska effekterna. Plötsligt var det roligaste jag vet i livet – att springa och skutta i skogar, på stigar och upp på berg – borta. Mina vänner postade inlägg om hur kul de hade haft det tillsammans på springturen och det gjorde bara ont. Riktigt ont. Jag har flera riktigt fina vänner där mycket av umgänget kretsar kring att man kombinerar umgänge med träning. Småbarnsföräldrar och annat som när de väl kommer loss gärna umgås och tränar samtidigt, slår två flugor i en smäll osv. Plötsligt var alla ute och skuttade och hade skoj, utom jag. Det blev en duktig käftsmäll över hur mycket min träning också hänger ihop med mitt sociala liv – och jag älskar just att kunna träna och vara social ihop! Borta är de blöta krogkvällarna med knasiga dunderfyllor och annat, prisa istället att samlas vid Bertilssons stuga en lördagmorgon 09:30 och tillsammans skutta, skratta och jogga ut i naturen! Jag älskar verkligen den livsstil och de vänner jag har förenat mig med i detta!
Jag upptäckte även att alla konton jag följer i sociala medier och som normalt inspirerar mig, plötsligt blev salt-i-såret-konton. Helt plötsligt påminde ALLA mig om hur underbart det är att ta en skön löprunda i skogen efter jobbet. Ja, jag VEET! Fan då! :). Sedan märkte jag att en del av min identitet försvann. Om jag inte är en äventyrare och en traillöpare, vad är jag då? Det var lite som att halva mig försvann, typ “fritidsdelen” av mig försvann och kvar var “jobbdelen”.
Det har dock varit nyttiga reflektioner och jag har nästan ännu mer nu förstått hur elitidrottare kan tänkas uppleva det efter en avslutad karriär. Nu har vi ju en viss norsk rackare som har hittat på otyg i närtid, men det är nog egentligen bara ett namn av många som har upplevt det jag känt av i år – fast gånger 10. Jag är trots allt en amatörmotionär som ändå har ett liv vid sidan om löpningen. Tänk att bygga hela sin karriär, hela sitt liv runt det – och sedan bara lägga av?
Jag har slaviskt följt ett rehabschema, som flera har sagt är alldeles för mesigt, men vetskapen om att sliter jag av muskelfiberna fler gånger om och om igen, så kommer jag aldrig mer kunna springa igen utan åker på en permanentskada med rejäl ärrbildning har gjort att det har inte varit svårt att “ställa sig i ledet och lyda”. Jag har nu senaste 2v fått förmånen att dels köra dubbla pass i fjällen med powerwalk följt av lätt jogg i etapper och också nu ihop med vår löpargruppssatsning ha kört dubbla pass utan problem. Känningen av skadan av kvar, men att bara få uppleva gemenskapen, träffa andra löpare, se deras glöd och passion och känna att jag är en i gänget jag med även om jag är haltanissen längst bak gör bara SÅ otroligt mycket mentalt. Jag har inte varit så här glad på hela sommaren som jag är idag, just för att jag börjar få “hitta hem” igen till där jag hör hemma; med tassande fötter på fina skogsstigar och otroligt fina och energigivande människor.
